Viljan att säga: "Inte Alla Män Gör Så"...

När du är rädd, kom ihåg:
Hoppspindlar bär ibland en
vattendroppe som hatt.

En gång i tiden hade jag spindelfobi. Jag vågade inte gå ner i vår källare som barn och även då jag var 30 år gammal kunde jag inte byta proppar själv i huset jag bodde i. När jag ens försökte att ta mig in i pannrummet var det en total blockering, en totalpanik, ett dånande väsen i öronen om akut fara. Psykologiskt och rationellt förstod jag att det fanns ett gap mellan känslorna och verkligheten, men förståelsen kunde inte förändra känslorna. Vad som hjälpte var beteendeterapi, ett långsam vänjning till spindlar. Men varför kände jag så? Det är möjligt att det hände något i min barndom. Kanske jag ärvde min spindelfobi från mamma. Jag minns att hon skrek då en spindel vågat sig upp ur källaren i mitt barndomshem.

I tonåren upphörde jag identifiera mig själv som man. Jag identifierade mig med min mor, men jag såg inget kopplat till manlighet som jag uppskattade utan jag kände bara ett äckel och obehag för allt negativt det inneburit att bli sorterad som "pojke". Däremot känner jag än idag intuitivt att jag inkluderas då ordet "män" används. Jag skall snart försöka förklara varför men låt mig först berätta om den panikreaktion jag känner då ordet "män" används i samma mening som något jag förknippar med giftig manlighet (t.ex. "personligt ansvar" då jag är i behov av emotionellt stöd, eller våld riktat mot mig). För mig påminner denna reaktion om hur jag en gång kände inför spindlar. Det är en känsla av panik, en intuitiv upplevelse av akut fara, en inkommande attack, våld, skam, skuldbeläggande eller utfrysning. Det är en upplevelse jag rationellt förstår är fel men under paniken kan jag inte tänka klart.

När jag hör "män" vill min hjärna avvärja hotet. Den hamnar i ett försvarsläge där jag endast kan fokusera på faran. Förståelse för andemening, att läsa mellan raderna eller sammanhang försvinner, jag triggar endast på de utmärkande orden. Jag använder inte förnuftet utan mina känslor styr. Kan jag gå där ifrån så gör jag det, men blir jag pressad så hamnar jag i en försvarsställning. När jag försvara mig mot hotet jag upplever framstår jag utifrån som oproportionellt aggressiv. Det ser ut som om min aggression kommer från ingenstans för personen som pratade om "män" kanske inte syftade till mig. Ändå är det en reaktion jag inte kan kontrollera då den är rotad i trauman från min barndom.

Så var ifrån kommer denna ängslighet? Min identitet "feminist" föddes inte jag med. Det är en identitet som jag har valt efter efter att ägnat många och långa stunder åt att fundera. Jag har identifierat mig så i över tjugo år nu och kan stå för det. Skolan jag levde upp i var könskategorisk. Den sållade ofta personer enligt kön. Under de nio åren lärde jag mig att "man" eller "pojke" betydde "du". Ordet "man" har jag inte valt att identifiera mig med. Det är något som jag har blivit kallad och ordet har med tvång socialiserats in att höra.  Jag vågade inte säga nej på den tiden. Som konsekvens av de åren så triggar ordet "man" signaler i mitt huvud som säger "lystring, hen talar om dig". Jag är tränad att tänka så och reagera när ordet används, även om jag själv inte identifierar mig med det.

Men det är bara en del av bilden. När jag växte upp så mobbades jag för att jag inte passade in. Jag blev slagen nästan varje dag. Då jag tvingas vara med mina mobbare i t.ex. omklädningsrum och behandlades som "pojke" från vuxenvärlden så lärde jag mig att då jag kategoriseras som "man" riskerar jag våld och utfrysning. Så även om jag identifierar mig mer som kvinna och idag officiellt trätt ut som trans*person så har jag sår från den tiden som inte försvinner. Det finns alltid en rädsla som följer mig. Ett underläggande hot om utfrysning och våld. Till saken är att jag inte ännu bytt namn eller genomgått könskorrigering, så jag ser till det yttre ut som "man". Jag förstår detta lika väl som jag vet att jag är "vit", trots att "vit" inte ingår i min identitet. ... och jag har mött konsekvenser av det i min vardag.

Är detta neutral fakta om "insecure men",
... eller patriarkalt stigma mot osäkerhet?

Jag har levt i feministiska grupper sen 90-talet där många delar mitt agg mot mansidealen. Ofta har det varit enklast att maskera mig med annat namn och annat ansikte. Det blir lättare så. Jag får vara mig själv, jag slipper frågor och kan delta på lika villkor som alla mina vänner. Så länge jag inte går ut eller visar mig (jag har gömt min kropp i största delen av mitt liv). Men när jag t.ex. på facebook och identifieras med födelsenamn och ansikte så har jag mött samma attityder och stereotyper som jag gjorde i skolan, dvs att jag inkluderats när "män" använts i språket. Jag har blivit kallad både "cisman" och "vit kränkt man". Jag kan inte, hur genusmedveten en grupp än är, undvika att bli bemött på samma attribut som jag så många år mobbades för att jag avvek ifrån. När jag ställs inför uttryck som "mäns våld mot kvinnor" så drabbas jag av förvirring. Jag blev slagen som barn för att jag inte passade in i mansidealet. Jag blev slagen av min exsambo. Men "mäns våld mot kvinnor" signalerar mitt huvud som "ditt våld mot kvinnor". Även om jag själv ingår i gruppen "offer för relationsvåld" och blivit slagen av de män som slår, så upplever jag mig utpekad istället. Det är en röst inombords som viskar instinktivt "inte alla män gör så!".

Den ängslighet och ångest jag har kopplat till ordet "män" (man i plural) har påverkat mig genom livet och har styrt vilka grupper jag kan delta i. Jag får ibland hålla mig borta från vissa personer, könande grupper, artiklar eller bloggare som överanvänder ordet "män" och påtvingat mig stereotypen, istället för att se manlighet som en kultur (genus, ideal, ideologi eller en norm) som är påtryckt och tvingande. Att bli kallad "man" för mig är som att bli kallad glasögonorm, tönt, slampa eller neger. Även om de som använder dem inte menar något illa eller upplever ordet som farligt så är det aldrig neutralt för mig. Jag har blivit kallad "man", fallit offer för våld och tvång som inte har varit min önskan eller min vilja. Jag förmodar att andra som levt upp i könskategoriserande miljöer eller blivit misshandlade i anknytning till sådana ord intuitivt kan relatera till det obehag som jag gör.

Nu är jag öppen med att jag är trans*person. Jag identifierar mig inte med "man" alls. Men jag kan anta att cismän som fått lära sig att "man" har med våld, tvång eller andra former av destruktivitet att göra upplever ordet som jag gör. ... och jag vet rikligt med personer som uppfattas som "kvinnor" men som inte vill bli förknippade med stereotyper kopplade till det ordet eller andra kvinnor heller för den delen. Jag antar att säga "inte alla män" eller "inte alla kvinnor" är för många att avvärja sig från stereotyper en själv aldrig identifierat sig själv med.

Judith Butler fick mig inte att sluta trigga,
men fick mig att förstå språkets vikt och
vad det gör med dem som inte känner sig
hemma i hur det används.

Jag har själv reducerat användningen av pluralsorden kvinnor eller män i mitt språk för att försöka undvika att trigga samma känsloreaktioner i andra. Tyvärr hör jag till en minoritet så jag känner att jag inte kan begära av andra att tänka över sitt språk. Cispersoner som stämmer in i kulturella förväntningar på kön och därmed aldrig haft något skäl att ifrågasätta könsstereotyper vet jag om är skapelsens krona. Jag tror de kommer ha svårt att förstå varför så många stör sig på orden "kvinnor" och "män". Men min reaktion är statistiskt avvikande. Därför skäms jag för mina känslor. Mitt nyårslöfte är under 2014 är att sluta "försvara mig". Men medan det finns en terapi för att bota spindelfobi så vet jag inte hur "bli-kallad-mansfobi" kan omprogrammeras. Mitt enda svar just nu som jag kan är att undvika "faran", precis som när jag undvek spindlarna i pannrummet. Jag måste ibland helt enkelt lämna platsen, för min egen och andras skull.