Jag bär en mans kropp som jag inte identifierar mig med. Jag förstod att jag inte passade in redan i tidiga tonåren. Jag mötte förväntningar av både kvinnor och män som inte överensstämde med mig som person, som ofta kändes orättvisa, motstridiga och som inte hängde ihop. Jag var förväntad att ha vissa kompetenser och intressen som jag inte hade eller ville skaffa och jag fick ett personligt ansvar jag som mobbad inte skulle haft. "Om du inte ensam klarar att motstå en systematisk misshandel under hela din barndom så är det ditt fel, du måste ju göra motstånd fattar du väl?", det är ungefär så jag blev bemött av vuxna, lärare, studieassistenter och min egen far. Jag klarade inte det. Mina betyg gick i botten, jag kunde inte studera vidare, min sociala fobi gjorde att jag inte kunde ha vänner att lita på förrän 20-årsåldern, jag skyddade mig genom att isolera mig i fantasivärldar. Böcker, filmer, datorspel där jag alltid spelade kvinna som jag själv identifierade mig med. Även om jag idag fått stöd och återvände till skolan då jag var 29 kommer den här tiden påverka mig livet ut. Jag studerar men är arbetslös och det decennium som passerat kommer att påverka min pension. Men jag har bestämt mig för att göra en mening och använda erfarenheten som bränsle för viljan att göra en förändring för andra.
De förväntningar en manskroppad person får tilldelas tidigt via familj, media och vänner. De är förväntningar en kvinnokroppad person endast kan läsa om eller förstå om hon tar sig tid att lyssna, om hon för en tid klär sig med en mans ansikte och bär en mans namn i miljöer med kvinnor och män som hyllar manliga ideal. För män är "manliga" förväntningar något som kan vara både positiva och negativa baserat på hur de är som personer. Vissa drar nytta av dem, men de som avviker stjälps. Dem som drar nytta av förväntningarna vill inte alltid ha dem. Vem vill se sin mor, sin syster och sina kamrater nekas i livet på inga andra grunder än kroppen? De som missgynnas av förväntningarna kan försvara dem ändå. De känner ett värde i att uppfylla en roll de inte kan stiga ur, en stolthet av att följa de förväntningar som bryter ner dem. Men så finns det dem som både drar nytta av dem och vill ha dem och använder dem för att få en maktposition över andra.
Vi som inte önskar bli bemötta med förväntningar som inte har något att göra med hur vi är som personer måste finna sätt att själva berätta, ha kunskaperna att kunna berätta och hoppas på att någon lyssnar. Min utbildning har gett mig kunskaper att se igenom falsk förväntan och gett mig verktyg att berätta om mina. Men mina erfarenheter är endast relevanta när jag kan jämföra dem med andras erfarenheter och relatera till dem.
När jag använder kvinnligt namn och avatar på forum och internetspel får jag privata meddelanden som hotar med allt möjligt ofta av sexuell karaktär, men jag får inget alls med ett manligt namn och avatar. När jag började röra mig in på feministiska forum i mitten av 90-talet och märkte att så fort jag inte använde genusneutralt eller kvinnligt smeknamn och avatar så kunde jag inte delta i feministiska frågor eller feministiska samtal. Jag var en patriarkal agent. Jag var pedofil, våldtäktsman eller satanist. Vissa av dessa förde socio-biologiska resonemang som du ofta bara hittar på flashbacks rasbiologiska forum vilket ansågs okej och oproblematiskt. Mina ord och ifrågasättande tolkades alltid hårdare och mer aggressiva oavsett vad som sades och jag angreps ofta. Varför är du så arg? Varför är du så hård? Men jag lärde mig kvickt att jag inte kunde försvara mig från angreppen för då förvrängdes mina ord och jag rapporterades, ofta med uppgörelse bakom ryggen.
Igen. Att försvara sig och utmana förväntan ansågs vara en attack som riskerade utestängning.
Endast att jag syndes till ansågs försvåra samtal och folk lämnade forumen för "männen" och "mansdominansen". Jag ansågs privilegierad och gynnad av patriarkatet och jag skulle förstå detta. Jag fick mina erfarenheter förklarade för mig av någon som aldrig haft dem. Detta blev jag tillsagd av personer som levt upp i förhållandevis fungerande familjeförhållanden och som inte blivit misshandlade under hela sin barndom men mött orättvisor kopplat till sitt eget kön. Men många av dessa hade arbete, relationer, vänner och andra privilegium som sågs som självklara. När jag berättade om mina erfarenheter och min situation tog jag på mig en offerkofta.
Jag lärde mig vikten av vänner med rätt attribut på den tiden, alltså som kunde sköta snacket med dem som värderade attribut över person. Vänner födda kvinnor, som kände mig, visste min bakgrund och kunde försvara mig. Kvinnor jag kunde gå till för att söka hjälp och som moderatorer lyssnade på. Men det var alltid en kostnad för både dem och mig. För mig kostar det att offentligt gå ut som sårbar. Mina vänner riskerades att bli kallade kvinnofientliga och utfrysta. Men jag insåg också min roll att vara en vän för andra, att jag ibland genom min hudfärg, kroppsform, kunskaper och förmåga att kommunicera i skrift har ett ansvar i att hjälpa andra om jag kan. Här har jag ett privilegium, jag kan få män att lyssna om de bara lyssnar på män. Inte genom hur jag är och känner som person, men genom hur jag ser ut. Jag har rätt mask på mig och kan försöka skådespela "manlighet". Jag har samma privilegium genom Vitt Ariskt Motstånd som bara lyssnar på vita. Men jag känner ungefär det samma för både dem som kategoriserar efter kön som jag känner inför dem som kategoriserar efter ras. De är samhällsproblem. Det känns som ett ansvar, inte ett privilegium, att prata med dem.
Feminism lärde mig om härskartekniker, bekräftelsetekniker och motstrategier. Jag önskar jag lärde mig dem som ung. Jag önskar att jag inte behövde använda bekräftelsetekniker och motstrategier oftare i feministiska rörelser än utanför.
Detta var 90-talet. Judith Butler hade ganska kommit ut med genustrubbel och Nina Björk hade kommit ut med sin Under det rosa täcket: Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier. Detta var en ny tolkning av kön, könsroller och sexualitet som utmanade den andra vågens tolkningsmodell. Som avvikande var detta för mig en frihet. Äntligen kände man att nu skulle skulle fler arbeta mot könsroller, könad ansvarsfördelning och könade förväntningar. En annan utmanare kom via Indien med Talpade Chandra Mohanty's icke-västerländska perspektiv i Under Western Eyes som ifrågasatte den västerländska konstruktionen "patriarkat" och föreslog intersektionalism som verktyg där könande subkulturer och kulturella begrepp samverkar med andra maktaxlar så som klass, ekonomi, hudfärg och ursprung. Detta var en modell akademin och genusvetenskapen började arbeta efter medan det tvåkönade konfliktsperspektivet i andra vågen fasades ut. Som manskroppad "nörd" hörde jag till en stereotyp som angreps extremt hårt på 80-90 talen och demoniserades ständigt för vår hobby så jag kunde direkt identifiera mig med hur kulturella stereotyper och makt samverkar. Det är idag lika givet för mig att en modell, genusvetare och hemmafru inte är samma grupp liksom nörd, yuppie och atlet. Stereotyperna går in i varandra och utnyttjar varandra och genus används ofta som ett vapen för att sparka nedåt.
"Datorspelande mammor" ger 504 träffar på google, "datorspelande pappa" ger 1. Varför?
Utanför akademin gick revolutionen åt andra hållet. En teori som bygger på två grupper där den ena är per definition förtryckt, skapar med tid ett parti som förtrycker sina egna.
Det bildades inom feminismen en elit på andra vågens tolkning av kön där biologiskt födda kvinnor skall bekämpa biologiskt födda män. Den var transfobisk, hierarkisk, krävde lojalitet och gjorde sin egen tolkningsmodell av "kvinna" till oifrågasättbar dogm. Den "feminism" tog en utveckling som på många sätt fungerade som en sekt gör. Biologiska män och kvinnor med avvikande tolkning av feminism blockerades och kvinnofientliga åsikter fick gehör och överlevde förmodligen tack vare betoningen på identitetsbaserad lojalitet över ideologi. "Systerskap" och "solidaritet" innebär järnhård rättning i ledet. Med lojalitet steg de oifrågasättbara ledarna som definierade hur feminism skall vara och hur kvinnor skall vara. Detta var inte feminism i sig, bara en gruppidentitet med namnet. Under den andra vågen räckte det att stå upp för sentida feministiska teorier för att riskera utestängning. Rörelsen blev en produkt av dess auktoritära och karismatiska ledare, deras personer, deras åsikter, deras rätt att få definiera vad äkta feminism är och skall vara. Denna "feminism" exponerades i rikstv, plockades ner och en epok gick i graven.
När det kommer till makt skiljer sig inte kvinnor från män och att kalla sig feminist innebär inte att vad man gör är feminism. Hat är hat. Det är ett förakt mot vad som anses källan för ens frustrationer. En hatgrupp har en världsbild som är tillräckligt sammanhängande för att kunna legitimera hat och göra hatobjektet till fair game och forcerar den över andra. När en rörelse blivit en hatgrupp kan den inte längre räddas. Den måste kollapsa för att rädda det som var av värde i den.
Det skulle ta en generation från genustrubbel till machofabriken. Machofabriken är en verksamhet som idag går under ROKS stöd och hanterar destruktivitet i mansidealet. Skadliga mansideal har bl.a. spårats till Mäns Våld Mot Kvinnor. Mansideal och kvinnoideal är egentligen produkter av samma ideologi som står för könsideal, ofta skapat när någon försöker definiera skillnader mellan kvinnor och män.
Detta är något andra vågens feminism inte kan arbeta med. I sin yttersta enkelhet är andra vågens teori en tro på "mannen". Mannen är ett slags oberoende väsen som skapar "patriarkat" och "mansordning" genom sin egen agentur utan någon egentlig anledning mer än illvillighet och rationaliserat egenintresse. Samtidigt laddas mannen med positiva värden, de har makt, inkomst, status, ledarroll etc. Fundera en stund på vad detta säger om teoretikern som har denna teori om "män", vilken människosyn de har och vad de värderar. Jag har spekulerat i att börja kalla andra vågen för "patriarkal feminism".
Andra vågens upplevda förhandsrätt finns kvar. Det finns fortfarande dem som på feministiska forum öppet försöker förklara vad kvinnor är och skall vara, vad män är och skall vara, vad feminism är och skall vara på ett sätt som inte tar någon hänsyn till den feministiska teoriutvecklingen under de senaste 20 åren. De polariserar genom att prata om sin egen tolkning som "äkta" och de använder kön för att polarisera. De kan nyttja samhällets andra maktordningar för att dominera, exkludera allt från transpersoner, ickevita, personer ur andra kulturer, personer utanför medelklassen, personer som ägnar sig åt fel sex, män som vill arbeta mot mansideal etc. De känner inte till feminismens dilemman. De har aldrig läst feministisk teori. Vad som inte gynnar dem kallar de för antifeminism. De gör det svårt för många grupper att delta för de måste hålla på att påminna om de feministiska teorier som inkluderar dem.
När en måste skydda sig från diskriminering försvagas ens möjlighet att göra något alls och det kan förklara en hel grupp, rörelse, företag eller land. Diskriminering är sällan offentlig. Den sker under ytan och den bygger på olika måttstockar. Är du fel "tolereras" du till du gör minsta misstag. Är du rätt kan du göra många misstag och i värsta fall få en varning. Du blir då och då påmind om att du inofficiellt inte är medlem i gruppen och inte skall känna dig hemma.
Paradoxen bakom andra vågen är helt begriplig om man känner till den psykologiska forskningen kring grupprocesser där lojal identitet ersatt upplyst ideologi och den psykologiska forskningen till hur osäkerhet leder till förenklingar, låsta grupper och svartvit tänkande.
Till sist några slutsatser.
- Kvinnor och män är mer lika än vad äldre teorier ger sken av. En konstellation med endast kvinnor bildar samma makthierarkier som en konstellation med endast män. Då ideologi blir identitet blir den en grund för att bygga upp personlig makt.
- En hierarki baserat på kön istället för ideologi angriper först motsatt kön, sedan eget kön, sedan medlemmar som inte följer ledarnas ideologi i den ordningen.
- En rörelse kan inte samtidigt vara byggd på "kvinnokamp" och "jämställdhet". Den föregående kräver en definition för vad en "äkta kvinna är" och "äkta kvinna" bestäms av dem med högst socialt kapital.
- Vissa människor, oavsett kön, identifierar sig med sitt kön och finner trygghet i en grupp bestående av endast detta kön. Män har många sådana grupper. Kvinnor inte så många. Ingen är välkomnande för dem som avviker.
- En icke upplyst feminist som inte tagit till sig feminismens senaste 30 år av dilemman kommer anta en förbestämd form (västerländsk, heterobinär och puritan). Hierarkin reproduceras genom lojalitet till dem som exkluderar.
För min del så har jag bestämt mig för att jag är feminist och jag arbetar på att förändra samhället med de bästa verktyg jag hittat i psykologin. Det är mitt sätt att ge min bakgrund en mening. Jag behöver inte någon annans tillåtelse i att göra detta. Jag är feminist i vad jag gör och enligt de teorier där jag ingår och som fångar mina erfarenheter. Jag är inte feminist genom någons godkännande. Det är upp till mig och jag får arbeta på egen hand om så nödvändigt. Jag arbetar för att finna och upplösa idéer och stereotyper som i förlängningen begränsar människor pågrund av deras kön.
Men jag påstår inte mig själv som "äkta feminist" för det finns ingen äkta feminism. Feminismen rymmer många grenar. Det finns feminism som tillåter oss behandla genus över tid och rum och det finns feminism för dem som vill skapa genus för att bygga upp sin egen makt.
