Valerie Solanas vithetsprivilegium eller hur betoning av ETT privilegium inte är intersektionalism

Denna artikel syftar till att belysa hur betonande av specifika privilegium/strukturer kan osynliggöra andra. Den består främst av reflektioner jag gjort efter att sett personer som i en vardagssituation slentrianmässigt betonat synliga attribut (hudfärg och kön) utan att ta hänsyn till osynliga attribut (funktionshinder, hbtq eller klass).

Målet här är inte att avfärda existensen av privilegium i sig. Det handlar om en specifik handling, det vill säga att betona privilegium. "Betonande" är handlingen att anmärka att en person har ett visst attribut och därmed sätta fokus på just detta attribut i en social kontext.

För att illustrera skillnaden på sådant betonande och en mer genomtänkt intersektionalistisk behandling av en person tänker jag använda mig av ett extremt exempel. Valerie Solanas till höger är en amerikansk författare, mest känd för att ha författat SCUM-manifestet eller för mordförsöket på konstnären Andy Warhol.

Inledningsvis kommer jag först betona något specifikt:
Valerie Jean Solanas var en vit amerikan.

Två sätt att förklara privilegium på

Vi skall först titta på två olika sätt att i en social situation förklara vad ett privilegium är för något och sedan titta på konsekvenserna. Observera språkets makt. I retorik handlar det om hur publiken uppfattar det som sägs, inte hur enskilda tolkar orden som används.

Avsaknad av stigma. Negativt tolkat är privilegium ett undantagstillstånd eller avsaknad av ett specifikt stigma. Med andra ord, personen utsätts inte för de specifika erfarenheter, laster och krav som en annan demografi utsätts för. En negativ beskrivning av privilegium upphör där. Inget annat sägs. Detta är egentligen den feministiska definitionen av privilegium.

Socialt välstånd. Positivt tolkat är privilegium fördelar den privilegierade njuter av. Detta kan inkludera en positiv uppskattning av deras värde och arbete, högre social status och större frihet att i samhället röra sig, handla saker, hitta arbete, leka runt och tala fritt. Detta är hur privilegium ofta används i vardagsspråk där en "privilegierad" person är en analys av hela personen. Genom att vara "privilegierad" menas det att personen njuter av socialt välstånd, välbefinnande och generellt har det ganska bra.

I regel gör människor snabba värderingar. Det behöver inte vara fel; till vardags måste vi ofta luta oss på stereotyper och ytliga attribut för att göra bedömningar som gör att våra liv fungerar. Detta är dock en rot till diskriminerande strukturer eftersom vi i våra kvicka bedömningar beter oss mot människor baserat på vilka stereotyper vi bedömer dem efter. Vid tester som Implicit-Association Test visar det sig att även människor som anser sig fördomsfria gör negativa bedömningar av grupper de inte borde bedöma negativt. I synnerhet att tolka hudfärg på olika sätt. På grund av rasism har vita ett privilegium i jämförelse med färgade i samma sociala, politiska och ekonomiska miljöer.

Valerie Solanas var vit och hade därför ett vithetsprivilegium. Solanas talade och skrev dessutom god engelska, hon var inte överviktig, hon hade inte talsvårigheter, hon var attraktiv, hon satt inte i rullstol, hon hade rätt längd för hennes kön, hon var euro-amerikan, intelligent, hade en god utbildning och hon var inte rödhårig/ginger.  Ju fler privilegium vi betonar på detta sätt (längd, uppväxt i storstad, ej invandrare etc), ju bättre låter det (ett fenomen som i psykologin kallas för subadditivitet).

Så långt låter det som om Valerie Solanas en mycket privilegierad individ med många fördelar. Om vi i vardagsstress gör en kvick personlighetsanalys och ställer oss frågan; "Är Valerie Solanas Privilegierad?" så får vi efter en kvick ögonblicksbild följande slutsats:

"Valerie Solanas är vit. Genom sin vithet njöt hon av positiv uppskattning av deras värde och arbete, högre social status och större frihet att i samhället röra sig, handla saker, hitta arbete, leka runt och tala fritt."

Från ett attribut till intersektionalism...

Under 70-80 talen var så kallade konfliktperspektiv populära i samhällsvetenskaperna. De innebär en idé om olika grupper i konflikt där en grupp skaffar sig fördelar genom att sitta på en annan. "Intersektionalism" kallas studier som tar hänsyn till interaktionen av multipla system av förtryck och diskriminering. Intersektionalism skiljer sig från konfliktsperspektiv i att de både tar hänsyn till och summerar så många maktaxlar som möjligt och tittar på interaktionen mellan dem, framförallt då det rör kulturella stereotyper (modell, yuppie, genusvetare, atlet, hemmafru, nörd, aspergare, feminist...).

Om vi gör en intersektionell analys av hela Valerie Solanas person så räcker det inte med en ytlig analys. Vi måste ta hänsyn till så många strukturer som möjligt. För enkelhetens skull lyfter jag främst fram vad som nämns på hennes wikipediasida och tar bara upp de viktigaste strukturerna.

Vid en djupare analys avslöjar det sig att Valerie Solanas påverkas av många strukturer som inte syns på hennes yta:

* Uppväxt (Trasig Familj, fysisk misshandlad av fosterfamilj) och klass (hemlös, tiggare)

* Sexuell stigma (Prostituterad)

* HBTQ/CIS-Norm (Lesbisk)

* Funktion (Paranoid schizofreni)

Efter den intersektionella analysen framgår det att trots att Valerie Solanas var vit så är summan av hennes person och erfarenheter inte den av en privilegierad person.

En kvick betoning av hennes hudfärg på det sättet som gjordes ovan gjorde att vi missade många osynliga strukturer som försatte Solana i en utsatt och underlägsen position. Genom att endast betona ett attribut osynliggjordes inte bara de maktstrukturer som tyngde Valerie Solanas, genom osynliggörandet förvärrades dessa.

Ett exempel

Kanske har någon redan anmärkt på det faktum att Valerie Solanas är kvinna, därför skall vi ta en titt på en man. Mannen på bilden hette Hogan och av ytan att bedöma är Hogan både vit och man. Hogan är också en av de hemlösa narkomaner som följs i den socialantropologiska studie som i bokform heter Righteous Dopefiend. Han har som många i hans situation hittat att sprutinjektion i muskelvävnad ger en bättre effekt och han har på bilden precis fått en behandling för detta.

I Righteous Dopefiend beskrivs kontrasten mellan svarta och vita. Båda påverkades av klasstrukturen. I den amerikanska miljön tas ingen hänsyn till faktorer som klass och uppväxtförhållanden. En hemlös narkoman ställs under starka normer om personligt ansvar. De svarta uteliggarna drabbades av rasism, men en svart bedömdes samtidigt på grund av sin situation ha en ursäkt för missbruk och kriminalitet. Svarta uteliggare hade en solidaritet dels från den svarta communityn samt vissa sociala åtgärder. I deras klassposition hade de unika verktyg för att ta sig ur missbruk eller kriminalitet förutsatt att de sökte hjälp. De vita ställdes endast under klasstrukturen. Den vita communityn visade endast stigma istället för solidaritet. Denna stigma var baserad på idén att de vita "valt" sin situation vilket gjorde det svårt om inte omöjligt att återvända till samhället. Många narkomaner i studien hade till sist svalt normen om det personliga ansvaret och kände en stolthet i sitt "val att förstöra sig själv". Detta mantra gav dem en känsla av makt att de åtminstone hade styrkan att göra just det. Förstöra sig själva.

Hogan var förvisso både vit och man. Interaktionen av maktaxlar gjorde att han i högre utsträckning ansågs vara personligt ansvarig för sin position och därmed inte berättigad hjälp. Interaktionen mellan maktaxlar kan endast förstås i en intersektionalistisk analys, men blir osynliggjord då endast ett eller ett par ytliga attribut betonas. Hogan dog i överdos ett par veckor efter att fotot togs.

Sammanfattningsvis...

Så länge privilegium beskrivs som avsaknad av stigma så görs inga fler bedömningar av en person. Vithetsprivilegiet är en hänsyn till rasistiska strukturer som på flera sätt hämmar människor att kunna delta i samhället på lika villkor. Med medvetenhet om hudfärg, kön, klass, sexualitet, funktion, social förmåga, utbildningsnivå, intelligens, kroppslig förmåga, utseende med mera så tas hänsyn till många strukturer som skiktar samhället på olika sätt.

Men då privilegium används slentrianmässigt för att göra kvicka ytliga och stereotypiska bedömningar på enstaka attribut eller som inte tar hänsyn till osynliga maktaxlar så blir betonandet av privilegium en struktur i sig. Ett sätt att maskera en rad viktiga men på ytan osynliga strukturer. Strukturer som för de mest utsatta är en skillnad på liv och död.

Kategorisk psykologi vs. Separatistisk strategi

Jag ber om ursäkt om följande blogginlägg kan vara lite svårläst. Detta är en copy-paste ur en sammanfattning jag tidigare gjort på den psykologiska forskningen om hur betoning av kategorier förändrar människors förmåga att uppleva och förstå verkligheten. Det här är ungefär 50 års forskning som strider mot att "separatism" skulle fungerar som strategi för att upplösa förtryck/diskriminering. Forskningen visar tvärtom att separatism inte bara orsakar förtryck och diskriminering, det orsakar också en slags "kognitiv ärrbildning" på den som exponeras för mycket för kategori-indelningen som separeras efter, vilken med tiden blir svårare och svårare att "läka". Det separatistiska behovet är en produkt av tidigare separatism. Separatism leder till behov av mer separatism och orsakar mer separatism. Osäkerhet fördjupar/triggar detta ännu mer och leder i förlängningen till klyftor i grupper och ökad vilja till våld och konflikt.
Kanske skriver jag om detta till lite enklare språk i framtiden när jag får tid.

Accentueringseffekten och social-identitetsteori

I ett klassiskt experiment av Tajfel och Wilkes uppskattades längdskillnader mellan linjer som längre då olika längder först namngivits med kategoriska titlar (längre jämfört med om linjerna inte tilldelats kategorier). I sin studie beskrev Tajfel den så kallade ”accentueringseffekten”; genom att tilldela fysiska stimuli kategorier blir den subjektiva upplevelsen av skillnaden mellan dem större. Samtidigt upplevs skillnaden inom kategorierna som mindre. Studien har spelat en nyckelroll i att belysa de kognitiva processerna bakom stereotypifiering. Tajfel och dennes kollegor utvecklade det så kallade ”minimala-grupper” paradigmet för att förstå diskriminering mellan grupper; endast indelning i kategorier var tillräckligt för att personer skulle börja positivt särbehandla personer inom sin egen grupp, trots att de medverkande inte visste vilka som faktiskt ingick i den, eller att gruppen ens existerade.

Med utgångspunkt från minimala grupper utvecklade Tajfel och Turner social identitetsteori som innebär att människor först kategoriserar sig själv efter en grupp, sedan jämförs gruppen med andra grupper. Utifrån det föreslog Tajfel ett motiv till att ingå i en grupp; människor försöker hela tiden söka efter sådant som utpräglar gruppen från andra grupper, för genom känslan av att gruppen utmärker sig så förstärks också individens självkänsla.

Osäkerhets-identitetsteori och entitativity

I en uppföljning till det så kallade ”linjeexperimentet” demonstrerade även Corneille mfl. att skillnaderna upplevs större under osäkerhet.

Osäkerhets-identitetsteori utgår från att osäkerhet är det primära motivet att ingå i en grupp. Osäkerhet i sig kan vara både spännande och få oss att känna oss levande, t.ex. när vi träffar människor eller reser bort till okända platser. Men att vara förlorad på en farlig plats, socialt isolerad eller vara osäker på vem vi är eller hur vi passar in upplevs som obehagligt. Ett sätt att dämpa sin osäkerhet kan vara att i sina tankar strukturera omvärlden så att den blir mer begriplig och upplevs som logisk och koherent.

Hogg går tillbaka till hur Tajfel såg på sociala grupper; dessa är kognitivt representerade som grupprototyper; idéer som representerar grupper. När vi kategoriserar en individ enligt en grupprototyp så sker en depersonifiering; vi tilldelar personen olika förväntade attribut och ser dem inte som unika individer utan som representanter för gruppen. Detta sker även då en individ kategoriserar sig själv, självbilden jämförs med ingruppens prototyp, vilken även inkluderar en beskrivning över hur de är och hur de skall vara och bete sig. Då personen kan jämföra sina beteenden och sitt sätt att vara med sin grupprototyp så minskar också graden av osäkerhet, grupprototypen är vägledande.

Dessa prototyper bygger också på principen om metakontrast; kategorier av prototyper jämförs kontinuerligt med andra kategorier vilket förstärker upplevelsen av likheter inom kategorin och förstärker upplevelsen av olikheter med andra kategorier. Kategorier är alltså baserade på sitt sammanhang.

När personer känner sig mer osäkra så förstärker de sin grupprototyp; de ökar upplevelsen av gruppen som mer lika. Entitativity är ett begrepp som beskriver hur väl sammansatt gruppen upplevs att vara. Det är på grund av detta, menar Hogg, Meehan och Farquharson som personer, som är präglade av osäkerhet, kan söka sig till strängare grupper med klarare ramverk, auktoriteter och regler. De kan rent av söka sig till grupper med radikalt innehåll. Sådana grupper gör mer för att minska osäkerheten än ”mjuka” sådana.

Sherman, Hogg och Maitner utgick från att människor, genom att göra sin upplevelse av omvärlden som mer logisk och koherent också gör den mer förutsägbar. För att undvika osäkerhet om självet och framtiden förstärker därför en individ sin idé om den egna gruppen och relationen till andra grupper. Detta medför att de polariserar (differentierar) mer mellan grupper som är viktiga för dem än individer som känner sig säkra över sig själva och framtiden.

Referenser

Corneille, O., Klein, O., Lambert, S., & Judd, C. M. (2002). On the role of familiarity with units of measurement in categorical accentuation: Tajfel and Wilkes (1963) revisited and replicated. Psychological Science, 4, 380–383. [ doi: 10.1111/1467-9280.00468] 
Hogg, M. A. (2007). Uncertainty-identity theory. Advances in experimental social psychology, 39, 69–126.
Corneille, O., Klein, O., Lambert, S., & Judd, C. M. (2002). On the role of familiarity with units of measurement in categorical accentuation: Tajfel and Wilkes (1963) revisited and replicated. Psychological Science, 4, 380–383. [ doi: 10.1111/1467-9280.00468]

Hogg, M. A., Meehan, C., & Farquharson, J. (2010). The solace of radicalism: Self-uncertainty and group identification in the face of threat. Journal of Experimental Psychology, 49, 1061-1066.  [doi: 10.1016/j.jesp.2010.05.005] 

Sherman, D. K., Hogg M. A., & Maitner, A. T. (2009). Perceived Polarization: Reconciling Ingroup and Intergroup Perceptions Under Uncertainty. Group Processes & Intergroup Relations, 12(1), 95-109. [doi: 10.1177/1368430208098779]

Spears, R. (2011). Group Identities: The Social Identity Perspective. I Schwartz, S.J., Luyckx, K., & Vignoles, V.L. (Red.). Handbook of identity theory and research, 201-223. New York: Springer.

Tajfel, H., & Turner, J. (1979). An integrative theory of intergroup conflict. I W. G. Austin & S. Worchel (Red.), The social psychology of intergroup relations (pp. 33–48). Monterey, CA: Brooks/Cole. [doi: 10.1016/S0065-2601(05)37005-5 ]

Tajfel, H., & Wilkes, A.L. (1963). Classification and quantitative judgment. British Journal of Psychology, 54, 101–114. [doi: 10.1111/j.2044-8295.1963.tb00865.x]