Feminism som ideologi vs. Feminism som rörelse

Jag har haft svårt att sätta fingret på detta tidigare, men jag börjar mer och mer få känslan av att relationen mellan den akademiska feministiska ideologin och den feministiska ytterrörelsen påminner om den akademiska teologins utbyte med landsbygdsförsamlingar och de behöver förmodligen hållas isär som åtskilda ting, separerade av sociala skäl, inte ovanligt en separation som uppstår pågrund av klass.

Den akademiska teologin har arbetat på att försöka ur de religiösa skrifterna få fram tolkningar som är så öppna och så inkluderande som möjligt. Den akademiska gruppen med kunskap om rörelsens historia och teorier men också kunskap om tidigare och pågående motsättningar samt teoretiska paradoxer är ofta en beläst, egalitär och demokratisk rörelse som på ett överskådligt sätt hanterar stora mängder information på ett ofta välmenande sätt. Den moderna akademiska feminismen jämfört med andra ideologier är den grupp som haft starkast djupgående fokus på vad makt och maktaxlar handlar om på ett teoretiskt plan. Den är också effektiv i att legitimera ideologins nytta och ge en öppenhet för olika grupper och minoriteter att ingå som annars känt sig exkluderade. Intersektionalistisk analys fångar diskriminering på ett sätt de gamla konfliktsperspektiven aldrig kunde göra. Den akademiska feminismen har nästan gått från en rörelse som specifikt ägnar sig åt kvinnors rättigheter, till att bli en rörelse för fokuserade maktanalyser. Genusvetenskap har gjort att "kvinna" och "man" nu i stort ses som sociala konstruktioner som påverkas av kulturella föreställningar, inte egennytta eller motsättningar mellan på förhand bestämda kön. Det hindrar den inte att behandla frågan om kvinnors rättigheter, tvärtom behandlar den specifikt rättigheter kopplat till kulturella idéer om "kvinna" och hur dessa exploateras genom andra maktaxlar.

Men vägen in i akademin är lång. Du behöver den akademiska resan in på universitetet och möjligheten att läsa, vilket också kräver en ekonomisk försörjning och en relativ nivå av psykologisk och fysisk "friskhet". Akademikern kommer också hamna i ett tryggare tillstånd där verkligheten blir mer nyanserad men mer överskådlig än den osäkra verklighet som någon som saknar kunskaper om sin situation och sammanhang befinner sig i. Dessutom brukar akademikern ha andra maktmöjligheter t.ex. arbetsmöjligheter, bättre ekonomi, möjlighet att kunna vinna debatter, få sin röst hörd och kommunicera till mäktigare skikten i samhället genom tal och skrift. Akademikern är tveklöst privilegierad och faktum är att denne ofta har haft möjlighet att ducka den verklighet som förekommer i världen utanför universitetet. Tyvärr är akademikern ironiskt nog sällan medveten om sitt eget privilegium att som kunnig och utbildad besitta makt, frihet och trygghet.

Ironiskt är förvisso att det är inom akademin löneskillnader mellan kvinnor och män ofta framstår med extra stor tydlighet. :(

Ute i bygden och runt om i medelklassen så är det dock förenklingar och egenvinning som kan göra ett medlemskap attraktivt.  I de binära dikotomierna (vi och dem) som hamnar i centrum finns en makt att vinna och en enkel definierad gruppidentitet att arbeta efter, vilket skänker en stark trygghet och en vägledande identitet i ett annat osäkert tillstånd. Detta är inte en plats för akademiska gråzoner och pragmatiska hållningssätt. Pragmatism upplöser tyvärr den trygghet och den vägledning som förenklade gruppidentiteter ger. Den kristna rörelsen har erbjudit dikotomier som kristen/ickekristen och hamnar inte ovanligt i dikotomier som ofta på olika sätt demoniserar dem som inte ingår i gruppen (t.ex. personer utifrån, muslimer, invandrare etc). Feminism ger här ofta två motsättningar, dels riskerar den att hamna i biologiskt kön snarare än genus, dels riskerar den att hamna i konflikt om "äkta vs. oäkta feminism" (en diskussion som när den uppstår ofta får mig att lägga benen på ryggen och springa därifrån).

Den komplicerade verkligheten låter sig sällan förenklas i svartvit indelning. I de binära/polariserade polerna på enstaka attribut blir gruppen och dess identitet ett verktyg för att uppnå personlig makt. I polariserade/binära in-/utgruppsförhållanden osynliggörs i regel alla maktfaktorer utöver huvud-attributen. I regel blir det individer som inom rörelsen kämpar efter positioner som kommer diktera gruppens villkor, makt som ofta erhålls genom karisma eller privilegierade attribut (ursprung, hudfärg, funktion, klass etc). Eftersom rörelsen inte behöver följa något dokument utanför gruppen så blir det upp till dess ledare att diktera vad gruppens identitet egentligen handlar om, inte ovanligt utifrån sina egna personliga tycken och åsikter.

Någonstans möts extremerna i den bredare massan som står mitt i.

De utvecklade och faktatyngda analyserna som finns i och behärskas av akademikern är i den bredare rörelsen otillgänglig och kan rent av upplevas som villospår eller ibland rent av anti-. Den akademiska feministen (likt teologen) har primärt nytta endast om den kan bekräfta rörelsens legitimitet, annars riskerar den att tas som anti-, krånglig eller rent av anklagas för att gå in och ta makt. Det är inte alla som har önskan att behandla sina egna privilegium så de är med så länge det finns något positivt att vinna på medlemskap. Den nytta som människor med färg, underklass och HBTQ har blir oftast endast i att de ökar gruppens antal och genom antal får rörelsen makt, men gruppen i sig har sällan någon faktisk förståelse eller intresse att sätta sig in i, förstå och bearbeta de maktaxlar som påverkar dessa "inomgruppsminoriterer". I bästa fall ger minoriteters inkludering i rörelsen en känsla av att en gör något för andra, vilket ger den välvillige men okunnige en känsla av stolthet och mening.

Så på grund av sociala faktorer så stannar de senaste 30-40 åren av feministisk teoribildning och kunskaper om genus, etnicitet, klass och sexualitet ofta på universiteten. Den bredare rörelsen får snarare sina värderingar, principer och kunskaper från den medelklass medlemmarna ofta kommer ur. De värden och de kunskaper som medlemmarna tar med sig från sina egna uppväxtförhållanden och personliga erfarenheter, utan insikt i andra grupper eller kunskap om egna privilegium. Vems bakgrund som får bli gällande görs inte ovanligt upp genom personliga maktfejder där vinnaren blir fundament. Vad feminismen i slutändan står för blir något som ledare eller privilegierade hierarkier i lokaliserade grupper bestämmer. Dessa "feministiska" grupper lever ofta sina egna liv, oberoende av feminismen som helhet.

Där feminism står för öppenhet kring sexualitet, kön, etnicitet, riskerar den bredare rörelsen att anamma heterobinäritet, etnicitet, puritanism, förenklade syndabockar, cynism, äkthet vs. oäkthet, vän vs. fiende, egennytta, antiakademiska tendenser och blindhet för privilegium.

Olika förutsättningar, livsöden, utsatthet och hat

Detta är ett svar till ett inlägg av Burgschki 2.0 som hade skrivit ett tidigare inlägg om manshat som jag kommenterade. Ingen annan hade skrivit svar så jag tog mig friheten att skriva lite fria tankar. Jag brottas med de här frågorna ofta, oftast för andras räkning.

De första åren, på komvux, träffade jag många människor och jag insåg snart att alla som var där hade sin berättelse om varför de var där. Vissa berättade direkt, andra berättade senare, men alla hade en berättelse. Trasiga liv. Brustna relationer. Sjukdomar. Många flyktingar vars berättelser nästan fick en i tårar. Några av dessa studerar jag ihop med fortfarande. De är mina vänner, men de är inte samma människor idag. De står upp. De ler på sina facebookfoton. De har funnit sina platser, även om de läser på andra institutioner, i andra ämnen. De har vänner, kontakter, aktiviteter. De har liv. De är maskrosbarn som vuxit ur asfalten och bara fortsätter att växa.

Men inte alla fick en sådan möjlighet. Många togs upp av grupper som rekryterar unga pojkar och flickor. Religiösa rörelser. Politiska rörelser. Hatiska rörelser. Jag gick tillsammans med en ung grabb på komvux, som du kanske sett på TV. Han var inte ens tjugo år gammal då jag träffade honom. Han var då i ett politiskt parti som jag inte tycker om. Jag hoppades att han skulle kunna ta sig ur det och göra avbön. Han skulle senare också bryta med det, levde en kort tid som politisk vilde. Då han bröt med partiet sökte jag upp honom, jag kände att nu behövde han alla vänner han kunde få som stöttar honom att komma på fötter, begrava det som varit och fortsätta växa. Men det slutade inte väl. Hans liv slutade i en överdos 24 år gammal.

Jag glömmer dig inte.

Var hade jag slutat om en grupp med farliga idéer välkomnat mig när jag behövde vänner, socialt och känslomässigt stöd? Jag kanske hade tur som var så isolerad, men jag var religionshatare istället. Jag fruktade religiösa människor. Men detta hat och denna fruktan upplöstes faktiskt med min utbildning. De enkla förklaringarna och förenklade in-utgrupperna jag hade lät sig inte längre hållas när information, kunskap och utbildning förde in nyanser mellan varje svartvitt antagande jag bar på.

För ungefär sju år sedan var rehabiliteringen de enda människor jag träffade och jag besökte dem veckovis i väntan på diagnos. Jag hade i stort levt det livet sen tonåren och var 29 då livet vände och jag kunde börja bygga upp allt från grunden som jag vore tolv år gammal, medan de få kamrater jag haft omkring mig nu hade familj och barn.

Idag har jag högsta betyg och studerar på ett masterprogram på spetsnivå. Jag har sträckläst i sju år, från att knappt ha gymnasiebetyg alls. Idag är det psykologi jag läser. I början var det för att förstå mig själv, idag läser jag för att kunna hjälpa andra. Jag vill arbeta mot mobbing och diskriminering. Jag hoppas att i att göra det få en mening med mitt liv. Jag har vänner idag. Men jag berättar inte alltid om min bakgrund om jag inte måste men jag är ärlig om någon frågar. Jag försöker idag leva ett nytt liv även om det inte alltid är enkelt. Jag har med Judith Butler accepterat min kropp, skaffat skägg och pyntat den med kläder för andra att titta på, även om detta känns som ett fejkat skådespel. Jag hade kunnat klä mig i klänning istället. Sminkat mig. Bytt namn till ett kvinnligt. Jag skulle skicka ut andra sociala signaler och motta andra fördomar. Jag känner idag att mitt yttre hela tiden är för andra, inte för mig. Oavsett hur jag klär mig kommer det inte att förändra att jag som många 20-åringar fick moderskänslor, en intensiv längtan och önskan att få bära ett barn. Men jag hade en mans kropp vars enda förutsättningar att ha barn är de attiraljer jag är född med som inte riktigt räcker till för att faktiskt "bära" ett barn. Jag passar inte i heteronormativiteten, oavsett hur jag gör. Jag har fått acceptera att mina känslor ofta ger mig signaler som inte hänger ihop med hur jag ser ut och blir bemött av (vissa) kvinnor och (vissa) män med deras genusbaserade fördomar.

Som autist är mycket sådant jag fått träna in. Det har tagit år efter år av hårt arbete, experimenterade och bearbetning av skräck och ångest. En autist har ofta alexitymi, vilket innebär att ha känslor men inte kan kommunicera dem. Vi kan hålla på och dö inombords i ångest, skam och vemod, men till det yttre se ut som en är helt oberörda. När vi kommunicerar känslor via tal eller skrift kan det komma ut som en skriver akademisk avhandling, när en egentligen bara söker en kram.

Alexithymia

Samtidigt måste en lära sig att tolka kroppspråk som andra svenskar lär sig japanska. Det går, men det är svårt och tidskrävande. Men en gör det för att man vet att när man bryter mot folks normer så blir man anfallen för det. Folk anfaller mig inte längre för att jag bryter deras förväntningar och normer. Det var tre år sen sist det hända. Jag visste om att jag förmodligen hade autism innan jag fick diagnosen så jag hade då arbetat i fem år för att bli så bra på sociala koder att jag upphörde att trampa folk på tårna då jag var 32 år gammal. Idag är jag så tränad i psykologi och socialpsykologi att jag ofta gör mer korrekta bedömningar och tolkningar av sociala situationer än människor som inte har autism. Kunskap och övning ger färdighet, som det brukar heta och det gäller även ibland ifall färdigheten saknas på grund av funktionshinder.

Jag tänker ibland på hur det kunde slutat annorlunda för mig. Jag möter dem som står i samma sits idag som jag var i för sju år sedan, nydiagnoserad och tror livet är över, men det har bara börjat. Eller i samma sits idag som jag var i för 20 år sedan, då som en pojke som betedde sig märkligt och blev en av de pojkar och flickor som ett litet gäng aggressiva pojkar höll i skräck. Deras resa har just börjat. Var kommer livet föra dem? Kommer de överleva? Jag hade ingen på den tiden. Jag existerade inte. Jag blev bortjagad från eller exkluderad av pojkarna, ofta med våld. När jag lämnade grundskolan var det för sent, jag hade vant mig vid ett liv frånskilt från andra och var mest trygg då jag var för mig själv. Jag var ändå nära att ta livet av mig vid några tillfällen i tonåren. Men jag undvek det. Idag lever jag för dem jag försöker hjälpa. Flickor, som pojkar.

Det finns mycket att göra mot orättvisor i den här världen. Könsorättvisor finns, men det slår oftast mot dem som inte passar in i första hand. Ett vapen att ta till mot någon för att trycka till dem. Pojkar mot pojkar. Flickor mot flickor. Pojkar mot flickor. Flickor mot pojkar. Kanske menar den som angriper inte så illa, men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.

Genus... är ett problem. Inte "kvinnor" eller "män". Könshat mot kvinnor eller mot män föder bara mer hat men gör inte det minsta mot dem som hyllar just de roller som blockerar, vilseleder och stjälper.

Kön, patriarkat, identitet och underordnande könsrörelser

Patriarkat är en maktstruktur där män i egenskap av att vara män förses med ansvar medan kvinnor i egenskap av att vara kvinnor fråntas ansvar. Med ansvar följer ansvarets verktyg som inkluderar makt, ägandeberättigande, självständighet, bekräftelse samt en status kopplat till ansvaret. Med fråntagande av ansvar fråntas också självständighet och personlighet. Så har roller för kön definierats fram till några få generationer sedan. Men inte alla vill leva så. Vissa går samman för att utmana och riva ner denna struktur.

Men kan en rörelse som arbetar mot underordnande könsstrukturer själv bli en rörelse som underordnar med könsstrukturer? Jag tänkte titta lite på varför könsroller reproduceras, varför patriarkat reproduceras och titta på rörelser som själva anser att de är frigörande, men kräver underordning/bekräftelse av könsrollerna samt rättning i ledet för den som avviker.

Man eller kvinna?

En nödvändighet för att diskriminera är etiketterna "kvinna" och "man". På ytan är dessa givna kategorier, men som konsekvens för hur människor binder samman information i hjärnan knyts sådana kategorier lätt med sådant som inte har med kategorin att göra, t.ex. förväntningar om beteenden och karaktärsdrag.

Min egen iakttagelse är att I könskonservativa västerländska samhällen presenteras män ofta med namn och prestation. Kvinnor presenteras i regel som "kvinnan". Kvinnors egna namn, prestation eller gärningar identifieras ej och även om de görs det är det ofta att "kvinna" läggs till namnet eller yrket. När en person hela tiden kallas "kvinna" blir det svårt för en "kvinna" att vara något annat än vad det omkringliggande samhället och kulturen säger att en "kvinna" skall vara. Eftersom "kvinna" forceras på detta sätt blir det värre när "kvinna" associeras till sociala egenskaper och beteenden som kulturellt anses som svaghet (oroliga, emotionell, beroende).

Jämför benägenheten att kalla en kvinna "kvinna" istället för vid namn med samma beteende i andra rörelser som gett etiketter åt minoriteter i syfte att reducera dem. Varje gång någon kallas "kvinna" är det en social/kulturell påminnelse om en roll och position att anpassa sig till. En påminnelse om att veta sin plats och underordna sig.

Mannen är rotad i personligt ansvar, sin förmåga att sköta sig själv och kontrollera sig själv men också i sin förmåga att fixa för andra och få världen att gå runt. För att pojken skall kunna ta itu med detta tilldelade ansvar så förväntas denne bortse från sin mänsklighet, emotioner och sociala beroende (män måste vara dominanta, stoiska och självständiga). Mannens relationer, sammanhang eller emotionella behov identifieras ej. Sådant antas i regel vara i vägen för dennes uppgift. I ett samhälle som endast värderar pojkar på förmåga skapas en prestationshierarki där män konkurrerar om att skapa förväntan för andra eller motsvara andras förväntan. Män som av en eller annan anledning inte hänger med skämtas det om.

Då någon kallas "man" är det ofta en uppmaning till att uppfylla ideal andra satt upp. Misslyckas denne med prestationen är det hans fel. Ibland (ofta) korrigeras avvikarna genom våld. Makt mellan män byggs ofta upp genom att få sin egen definition av manlighet erkänd som den "äkta mannen", det ideal andra män skall rätta sig efter.

Arbetaren får hjulet att gå runt, ekonomin, familjen, samhället

Ett patriarkat blir till 

"En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse. Men hon skall bli frälst under det att hon föder barn, om hon fortsätter att leva ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse. Det ordet är tillförlitligt." - Timoteusbrevet 2:9-15, Svenska Folkbibeln

Patriarkat är mest känt som det som introducerades med Abrahamsreligionerna. Men den vanligaste ursäkten till ansvarsfördelning är när samhället (männen) ges uppgiften att skydda "kvinnan" från hot där hotet ofta är gruppens politiska motståndare (en annan stam, invandrare, en annan nation, en konkurrerande politisk ideologi, en annan religion och i vissa rörelser "patriarkatet"). I rasistiska rörelser behöver kvinnan skyddas från andra hudfärger. I nationalistiska rörelser behöver kvinnan skyddas från andra nationaliteter. I vänsterrörelser behöver kvinnan skyddas från kapitalism och självständighet. I liberala rörelser behöver kvinnan skyddas från dem som vill beskydda henne från henne själv. I religiösa rörelser behöver kvinnan skyddas från andra religioner. I konservativa rörelser behöver kvinnan skyddas från nakenhet, sexualitet, fel uppfostran och mannens okontrollerbara sexualitet.

Mannen vs draken, invandraren, muslimen, den kriminelle, negern, nörden

Patriarkat förväntar sig att kvinnan identifierar sig med att hon är hotad och behöver beskydd. Historiskt har det inneburit att allt som rörde kvinnor gjordes upp om ovanifrån, hennes egendomar, val av partner och hennes graviditet. Detta för att avgöra det som var bäst för henne. Men under sådant skydd bortses det ofta ifrån att kvinnan kan vara egna personer med egna intressen, egen förmåga, egna handlingar och egna val. Som värst anses hon vara livsreproducerande fabriker att skydda, styra och besluta om. I bäst heligförklaras hon som mor i en moderskult. Vissa kvinnor köper bekvämligheten i detta skydd (eller köper att de behöver det) och det förekommer att konservativa kvinnor också slår mot dem som sticker ut och går sin egen väg. Det har också förekommit att äldre kvinnor eller ett kollektiv kvinnor åtar sig att dels lära ut till flickorna att de är under hot för att sedan erbjuda beskydd.

Det förekommer inte en diskussion om vad vi skall göra med pojkar på det sättet. Enskilda män uppmanas att klara sig själva, tåla världen som den är och vara okänsliga för hot eller oro. De bedöms för sin förmåga för just detta. Denna förmåga har de genom att vara just pojkar, inte genom situation eller socialt stöd. Pojken skall nyttja sin förmåga för att vårda om den svagare kvinnan. För mansidealet krävs det att inget kommer i vägen för denna uppgift, därför är mansidealet emotionellt och socialt avskalat. Idealmannen uppvisar inte svaghet eller misslyckande. Svaga och misslyckade män uppvisas istället som satir, humor eller klandervärda för sin oduglighet. Mediabilden av män ler nästan aldrig och presenteras ofta i farliga situationer där våld, vapen eller självdestruktivitet förekommer. Priset för självdestruktiviteten brukar vara kläderna, egendomarna, statusen och naturligtvis den objektifierade kvinnan. Bilden av mannen och belöningen beskrivs som "positivt". Att hjälten aldrig vinner vänner, tröst eller glädjen i att få vara pappa är inte viktigt. Sådana behov är inte en del av mansidealet.

Kläderna har kostat en del och den plåga som syns i min blick gör mig cool.

Jag är man så jag har valt att förstöra min kropp. Då visar jag min kontroll.

Könskulter

I förlängningen riskerar rörelser bildade på identitet att själva bli förtryckande. Utvecklingen följer ett visst mönster. Inledningsvis går personer som känner sig förtryckta samman i grupper baserade på attributet (kvinna, man, svensk, troende, hudfärg...). Eftersom medlemmar upplever att de blivit illa behandlade förväntar de sig en godhet och solidaritet av andra med samma attribut. Men medlemmar är fortfarande individer och tar med sig andra maktaxlar och behov in i gruppen. En grupp på ett kön kan därför lätt behålla maktaxlar som rasism, klassicism, ableism med mera vilket kan bilda en intern och svårutmanad hierarki. Ifrågasättande av gruppens interna hierarki tolkas lätt som utmanande mot gruppens huvudsakliga identitet, som illojalitet eller brott mot solidariteten. En sådan grupp kan också bilda ett internt styre eller hierarki där avvikande rensas bort och ledet korrigeras. Personer som i övrigt är privilegierade, starka, auktoritära och karismatiska (dvs de som ligger högre upp på skalan av att inte blivit diskriminerade) sätts i denna maktposition. I bästa fall trivialiserar gruppen intern kritik, men ofta härleder gruppen skulden till den polariserade motståndaren. När huvudidentiteten (och solidaritet till personer av samma kön) förstärks så kan det i längden leda till uteslutning av de som inte slutar att kritisera den interna hierarkin. I samma stund en könsbaserad grupp definierar för medlemmar vad en äkta kvinnan eller den äkta mannen är så har den blivit en rörelse som underkastar sina egna medlemmar. Rörelsen har blivit en kult.

Kvinnobaserade kulter: Vilken kvinna?

Så här skrev den indiska feministen Chandra Talpade Mohanty i sin essä Under Western Eyes från 1984 (min översättning, med försök att förenkla akademiskt språkbruk).

Chandra Talpade Mohanty

"Med kvinnor som analyskategori, refererar jag till antagandet att alla oss inom samma kön, över klasser och kulturer, är socialt sammanlänkade som grupp, en grupp identifierad före analysen i sig. Detta antagande karaktäriserar mycket av den feministiska diskursen. Likheten mellan kvinnor i gruppen är inte bestämd efter biologisk grund, utan på sekundära sociologiska och antropologiska antaganden. I feministisk analys, till exempel, är kvinnor karaktäriserade som en gemensam grupp baserat på deras gemensamma förtryck. Vad som binder kvinnor samman här är det sociologiska antagandet om att kvinnorna är lika i deras förtryck. Här sker en förening mellan "kvinnor" som en analytiskt konstruerad grupp och kvinnor som materiella objekt med sin egen historia. Den diskursivt bestämda likheten mellan "kvinnor" som grupp förväxlas sedan med den historiespecifika materiella verkligheten för kvinnogrupper. Detta leder till ett antagande om kvinnor som en alltid-allaredan existerande grupp som har blivit kallad "maktlösa", "exploaterade", "sexuellt förtryckta" etc., av feministisk vetenskap, ekonomiska, rättsliga och sociologiska diskurser (notera likheten med den sexistiska diskursen som kallar kvinnor veka, emotionella, oroliga för matte etc.)."

Artikeln är från 1984 och har haft stort inflytande på både genusvetenskap och feminism. Den akademiska feminismen har länge problematiserat konstruktionen "kvinna", så även i queerfeminismen, i synnerhet Judith Butler "Genustrubbel" och Nina Björk i "Under det rosa täcket".

Men akademisk feminism äger inte begreppen "feminism" eller "kvinna" och världen utanför akademiska institutioner är fyllda av identitetsbaserade grupper. Det finns därför en viktig åtskillnad att göra mellan feminism som ideologi och feminism som identitet, samt en viktig åtskillnad mellan hur sociala vetenskaper nu hanterar begreppet "kvinna" och hur begreppet fortfarande används kulturellt och som identitet. Alla demokratiska ideologier och rörelser, vare sig politiska eller religiösa skapar identitetsbaserade utbrytargrupper som menar att huvudgruppen inte är tillräckligt aktiva, tillräckligt tydliga, tillräckligt klara. Sådana grupper brukar ofta ha en stark övertygelse om att den gemensamma identiteten är tydlig nog, men de brukar ofta brista i kunskaper om ideologin eller de historiska kunskaperna. Eftersom innehållet i identiteten inte är självklar brukar det leda till att gruppen förr eller senare måste fatta ett beslut om vad den egentligen står för. Det faller då ofta på gruppens hierarki att definiera begreppen, vilket görs utefter egna erfarenheter (och privilegium).

I feminismen har detta ibland bildat situationer där kvinnor som inte klaffat "rätt" i andra maktaxlar osynliggjorts eller frysts ute. Den privilegierade eliten tar sig rätt att inte bara tolka andra kvinnors situation, utan också vad som är bäst för dem (paternalism = faderskap). Oönskade tankar och idéer riskerar att markeras som antifeministiska, patriarkala eller "manliga". I mer extrema rörelser omkring 70-90 tal förekom en ökande stigmatisering mot de kvinnor som inte valde bort det omkringliggande samhället och de som hade heterosexuella förhållanden. Svart feminism var en av de första rörelser som utmanade vad de ansåg vara en elit inom feminismen, men kritiken har följts av hbtq och sexpositiva feminister som ledde fram till uppbrottet mellan andra och tredje vågen.

Run the World Girls! vandaliserade en av affisch med den mörkhyade feministen Beyoncé i syfte att skydda kvinnor från kvinnohotande reklam.

Mansbaserade kulter: Vilken man?

Citatet av Mohanty ovan kan idag appliceras på den rörelse som växt fram på senaste som kallas för mansrättsrörelsen i vilken det istället är "mannen" som är maktlös och exploaterad. Likt feminismen har mansrättsrörelsen en historia bakom sig. Den började som en slags feministisk lillebror som ursprungligen var en del av den feministiska rörelsen och aktiva i de frågor som utmanade könsroller för män. Men omkring 80-/90 bröt den från feministiska rörelsen och har bildat en polarisering som dels är antifeministisk, dels kvinnohatisk.

Som i kvinnoseparatismen identifieras inte en man på sitt sammanhang eller person, utan enligt en föreställning om vad dennes kön innebär. Som med den äldre feminismen använder mansrättsrörelsen "man" som analyskategori. Medan feminism fått skulden för att bygga "kvinna" på ovetenskaplig samhällsforskning så bygger mansrättsrörelsen "mannen" på ovetenskaplig evolutionspsykologi. Evolutionspsykologi är värt ett längre samtal i sig, men det finns olika nivåer där spekulativa idéer och filosofier ofta slinker med under begreppet "evolutionspsykologi". Utan akademiska kunskaper om evolutionspsykologin är det svårt att hålla isär vetenskap och spekulation (precis som det är svårt att hålla isär "kvinna" som statistisk kategori och kvinnor i sig för den som inte är van vid att arbeta med statistik).

Medan kvinnan i kvinnoseparatistiska grupper är i hot från mannen eller patriarkatet så är den naturliga och äkta mannen i mansrättsrörelsen under hot från feminismen och behöver försvaras i grupper med män (och allierade kvinnor). Begrepp som "emasculation" har används då och då av konservativa rörelser om de män som på grund av förtryck har tvingats överge sin naturliga "manlighet".

Begreppet "emaskulering" innehåller följande antaganden:
1. Det existerar något som vi kallar för "maskulinitet".
2. Maskulinitet kan ändras (ökas, sänkas, tillföras, tas bort). 

Sådana här föreställningar bygger ofta på att maskulinitet inte är inlärda ideal, utan naturliga egenskaper mannen inte kan göra något åt. Men om mannen inte kan göra något åt sin manlighet, hur kan den då upplösas?

Om en man är kompetent och vill laga mat åt sig själv och andra samt vara med sina barn är han förtryckt och fått sin manlighet raderad?

Mansrättsrörelsen har följt de konflikter storasyster haft, inklusive den om huruvida mansrättsrörelsen välkomnar homosexuella män (självklart menar vissa, omöjligt menar andra). Om det är lämpligt att kalla personer som bryter mot mansnormer för "manginas" (anti-manligt att kalla folk mangina enligt vissa, fullt brukbart klåpord enligt andra). Om en man kan kontrollera eller inte kontrollera ilska eller sexualitet (en äkta man kan kontrollera sina känslor enligt vissa, en äkta man har behov de inte kan kontrollera enligt andra).

Manhood Academy med "principes 101". En mansrörelse så extrem att huvudorganisationen i den amerikanska mansrättsrörelsen, "A Voice for Men", tog avstånd från dem.

På senaste år har det mer och mer blivit så att en medlem i mansrättsrörelsen måste ta avstånd från feminism och se feminism som det stora hotet. Den här utvecklingen bygger inte bara på idéer om hur kvinnor och män är, utan också på föreställningar om feminism. Denna antifeminism har så gott som helt ersatt diskussionen. Mansrättsrörelsen har blivit en rörelse kring hur en man skall vara. Inte en rörelse som ifrågasätter samhällets attityder om hur en man skall vara. Om du ifrågasätter rörelsen är du helt enkelt hjärntvättad av feminister.

Frågan är dock om det existerar en akademisk "mansrättsrörelse" alls.

Lösning?

Människor har ett naturligt behov av att kategorisera och heterosexualitet ger förtur för sociala tolkningar som innebär att kvinnor och män skiljer sig åt. Detta beteende är förmodligen kroniskt. Att ens försöka bemöta det är att se det som ett slags mänskligt och självreproducerande "tankefel". När detta nu diskvalificerar kvinnor med potential och fråntar pojkar deras mänsklighet så kan det vara värt ett försök. Båda kan leda till lidande och frustration för representanter inom båda kön (och inte ovanligtvis får oskyldiga i motsatt kön bli slagpåsar för denna frustration).

Ett sätt att desarmera är att bekräfta när könsidealen inte stämmer. Att motsatsen finns. Problemet med könsförväntningar är att könsförväntningar ofta är fel, och att felbedöma personer är inte bra för någon eftersom det hämmar både behov och förmågor. Ett par saker i vardagen är kanske att lära sig kvinnors namn och reagera när namnet inte ges utan ersätts med "kvinna" eller "woman". Vad heter kvinnan i filmen? För och efternamn? Identifiera personegenskaper och betona dem och titta på hur kvinnor skiljer sig åt. Berika personen som fullständiga människor med sin egen historia, bakgrund, intressen och kontext. Ställ frågor pojkars sociala sammanhang. Vilka förväntningar följer han eller upplever i sin vardag, vem han fått dem ifrån, vilka står honom nära och varför. Vilka andra attribut har han och vilka maktaxklar ingår han i. Lägg märke till när sådant trivialiseras, osynliggörs eller går obesvarade.

Vad är femininitet och maskulinitet? Det finns människor som är dominanta och stoiska och uppskattar självständighet och att vara självdrivande. Det finns människor som är omsorgsfulla, emotionella och finner sin mening i sitt sociala sammanhang. Dessa har olika förmågor och behov och förhoppningsvis kan ett samhälle ge plats åt båda. En förändring kan dock inte uppnås genom att spegelvända det som varit och mena att man "byter roller" för då bekräftar man bara associationen mellan beteende och kön. Det som tidigare har kallats "femininitet" och "maskulinitet" har sina styrkor och dessa styrkor kan manifesteras av både kvinnor och män och istället för att säga att en man "bejakar sin feminina sida" eller att en kvinna "beter sig maskulint" kanske vi kan köpa att de är de de är och det är våra etiketter som är felaktiga. De kanske hör hemma på historiens kyrkogård.

Frågan är om kvinnoseparatistiska grupper och mansrättsrörelser är för kvinnor och män, eller om de internaliserat etiketter och fördomar de nu försöker försvara, istället för att skilja på personlighet, behov och en etikett som egentligen inte säger något.