Olika förutsättningar, livsöden, utsatthet och hat

Detta är ett svar till ett inlägg av Burgschki 2.0 som hade skrivit ett tidigare inlägg om manshat som jag kommenterade. Ingen annan hade skrivit svar så jag tog mig friheten att skriva lite fria tankar. Jag brottas med de här frågorna ofta, oftast för andras räkning.

De första åren, på komvux, träffade jag många människor och jag insåg snart att alla som var där hade sin berättelse om varför de var där. Vissa berättade direkt, andra berättade senare, men alla hade en berättelse. Trasiga liv. Brustna relationer. Sjukdomar. Många flyktingar vars berättelser nästan fick en i tårar. Några av dessa studerar jag ihop med fortfarande. De är mina vänner, men de är inte samma människor idag. De står upp. De ler på sina facebookfoton. De har funnit sina platser, även om de läser på andra institutioner, i andra ämnen. De har vänner, kontakter, aktiviteter. De har liv. De är maskrosbarn som vuxit ur asfalten och bara fortsätter att växa.

Men inte alla fick en sådan möjlighet. Många togs upp av grupper som rekryterar unga pojkar och flickor. Religiösa rörelser. Politiska rörelser. Hatiska rörelser. Jag gick tillsammans med en ung grabb på komvux, som du kanske sett på TV. Han var inte ens tjugo år gammal då jag träffade honom. Han var då i ett politiskt parti som jag inte tycker om. Jag hoppades att han skulle kunna ta sig ur det och göra avbön. Han skulle senare också bryta med det, levde en kort tid som politisk vilde. Då han bröt med partiet sökte jag upp honom, jag kände att nu behövde han alla vänner han kunde få som stöttar honom att komma på fötter, begrava det som varit och fortsätta växa. Men det slutade inte väl. Hans liv slutade i en överdos 24 år gammal.

Jag glömmer dig inte.

Var hade jag slutat om en grupp med farliga idéer välkomnat mig när jag behövde vänner, socialt och känslomässigt stöd? Jag kanske hade tur som var så isolerad, men jag var religionshatare istället. Jag fruktade religiösa människor. Men detta hat och denna fruktan upplöstes faktiskt med min utbildning. De enkla förklaringarna och förenklade in-utgrupperna jag hade lät sig inte längre hållas när information, kunskap och utbildning förde in nyanser mellan varje svartvitt antagande jag bar på.

För ungefär sju år sedan var rehabiliteringen de enda människor jag träffade och jag besökte dem veckovis i väntan på diagnos. Jag hade i stort levt det livet sen tonåren och var 29 då livet vände och jag kunde börja bygga upp allt från grunden som jag vore tolv år gammal, medan de få kamrater jag haft omkring mig nu hade familj och barn.

Idag har jag högsta betyg och studerar på ett masterprogram på spetsnivå. Jag har sträckläst i sju år, från att knappt ha gymnasiebetyg alls. Idag är det psykologi jag läser. I början var det för att förstå mig själv, idag läser jag för att kunna hjälpa andra. Jag vill arbeta mot mobbing och diskriminering. Jag hoppas att i att göra det få en mening med mitt liv. Jag har vänner idag. Men jag berättar inte alltid om min bakgrund om jag inte måste men jag är ärlig om någon frågar. Jag försöker idag leva ett nytt liv även om det inte alltid är enkelt. Jag har med Judith Butler accepterat min kropp, skaffat skägg och pyntat den med kläder för andra att titta på, även om detta känns som ett fejkat skådespel. Jag hade kunnat klä mig i klänning istället. Sminkat mig. Bytt namn till ett kvinnligt. Jag skulle skicka ut andra sociala signaler och motta andra fördomar. Jag känner idag att mitt yttre hela tiden är för andra, inte för mig. Oavsett hur jag klär mig kommer det inte att förändra att jag som många 20-åringar fick moderskänslor, en intensiv längtan och önskan att få bära ett barn. Men jag hade en mans kropp vars enda förutsättningar att ha barn är de attiraljer jag är född med som inte riktigt räcker till för att faktiskt "bära" ett barn. Jag passar inte i heteronormativiteten, oavsett hur jag gör. Jag har fått acceptera att mina känslor ofta ger mig signaler som inte hänger ihop med hur jag ser ut och blir bemött av (vissa) kvinnor och (vissa) män med deras genusbaserade fördomar.

Som autist är mycket sådant jag fått träna in. Det har tagit år efter år av hårt arbete, experimenterade och bearbetning av skräck och ångest. En autist har ofta alexitymi, vilket innebär att ha känslor men inte kan kommunicera dem. Vi kan hålla på och dö inombords i ångest, skam och vemod, men till det yttre se ut som en är helt oberörda. När vi kommunicerar känslor via tal eller skrift kan det komma ut som en skriver akademisk avhandling, när en egentligen bara söker en kram.

Alexithymia

Samtidigt måste en lära sig att tolka kroppspråk som andra svenskar lär sig japanska. Det går, men det är svårt och tidskrävande. Men en gör det för att man vet att när man bryter mot folks normer så blir man anfallen för det. Folk anfaller mig inte längre för att jag bryter deras förväntningar och normer. Det var tre år sen sist det hända. Jag visste om att jag förmodligen hade autism innan jag fick diagnosen så jag hade då arbetat i fem år för att bli så bra på sociala koder att jag upphörde att trampa folk på tårna då jag var 32 år gammal. Idag är jag så tränad i psykologi och socialpsykologi att jag ofta gör mer korrekta bedömningar och tolkningar av sociala situationer än människor som inte har autism. Kunskap och övning ger färdighet, som det brukar heta och det gäller även ibland ifall färdigheten saknas på grund av funktionshinder.

Jag tänker ibland på hur det kunde slutat annorlunda för mig. Jag möter dem som står i samma sits idag som jag var i för sju år sedan, nydiagnoserad och tror livet är över, men det har bara börjat. Eller i samma sits idag som jag var i för 20 år sedan, då som en pojke som betedde sig märkligt och blev en av de pojkar och flickor som ett litet gäng aggressiva pojkar höll i skräck. Deras resa har just börjat. Var kommer livet föra dem? Kommer de överleva? Jag hade ingen på den tiden. Jag existerade inte. Jag blev bortjagad från eller exkluderad av pojkarna, ofta med våld. När jag lämnade grundskolan var det för sent, jag hade vant mig vid ett liv frånskilt från andra och var mest trygg då jag var för mig själv. Jag var ändå nära att ta livet av mig vid några tillfällen i tonåren. Men jag undvek det. Idag lever jag för dem jag försöker hjälpa. Flickor, som pojkar.

Det finns mycket att göra mot orättvisor i den här världen. Könsorättvisor finns, men det slår oftast mot dem som inte passar in i första hand. Ett vapen att ta till mot någon för att trycka till dem. Pojkar mot pojkar. Flickor mot flickor. Pojkar mot flickor. Flickor mot pojkar. Kanske menar den som angriper inte så illa, men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.

Genus... är ett problem. Inte "kvinnor" eller "män". Könshat mot kvinnor eller mot män föder bara mer hat men gör inte det minsta mot dem som hyllar just de roller som blockerar, vilseleder och stjälper.