Feminism som ideologi vs. Feminism som rörelse

Jag har haft svårt att sätta fingret på detta tidigare, men jag börjar mer och mer få känslan av att relationen mellan den akademiska feministiska ideologin och den feministiska ytterrörelsen påminner om den akademiska teologins utbyte med landsbygdsförsamlingar och de behöver förmodligen hållas isär som åtskilda ting, separerade av sociala skäl, inte ovanligt en separation som uppstår pågrund av klass.

Den akademiska teologin har arbetat på att försöka ur de religiösa skrifterna få fram tolkningar som är så öppna och så inkluderande som möjligt. Den akademiska gruppen med kunskap om rörelsens historia och teorier men också kunskap om tidigare och pågående motsättningar samt teoretiska paradoxer är ofta en beläst, egalitär och demokratisk rörelse som på ett överskådligt sätt hanterar stora mängder information på ett ofta välmenande sätt. Den moderna akademiska feminismen jämfört med andra ideologier är den grupp som haft starkast djupgående fokus på vad makt och maktaxlar handlar om på ett teoretiskt plan. Den är också effektiv i att legitimera ideologins nytta och ge en öppenhet för olika grupper och minoriteter att ingå som annars känt sig exkluderade. Intersektionalistisk analys fångar diskriminering på ett sätt de gamla konfliktsperspektiven aldrig kunde göra. Den akademiska feminismen har nästan gått från en rörelse som specifikt ägnar sig åt kvinnors rättigheter, till att bli en rörelse för fokuserade maktanalyser. Genusvetenskap har gjort att "kvinna" och "man" nu i stort ses som sociala konstruktioner som påverkas av kulturella föreställningar, inte egennytta eller motsättningar mellan på förhand bestämda kön. Det hindrar den inte att behandla frågan om kvinnors rättigheter, tvärtom behandlar den specifikt rättigheter kopplat till kulturella idéer om "kvinna" och hur dessa exploateras genom andra maktaxlar.

Men vägen in i akademin är lång. Du behöver den akademiska resan in på universitetet och möjligheten att läsa, vilket också kräver en ekonomisk försörjning och en relativ nivå av psykologisk och fysisk "friskhet". Akademikern kommer också hamna i ett tryggare tillstånd där verkligheten blir mer nyanserad men mer överskådlig än den osäkra verklighet som någon som saknar kunskaper om sin situation och sammanhang befinner sig i. Dessutom brukar akademikern ha andra maktmöjligheter t.ex. arbetsmöjligheter, bättre ekonomi, möjlighet att kunna vinna debatter, få sin röst hörd och kommunicera till mäktigare skikten i samhället genom tal och skrift. Akademikern är tveklöst privilegierad och faktum är att denne ofta har haft möjlighet att ducka den verklighet som förekommer i världen utanför universitetet. Tyvärr är akademikern ironiskt nog sällan medveten om sitt eget privilegium att som kunnig och utbildad besitta makt, frihet och trygghet.

Ironiskt är förvisso att det är inom akademin löneskillnader mellan kvinnor och män ofta framstår med extra stor tydlighet. :(

Ute i bygden och runt om i medelklassen så är det dock förenklingar och egenvinning som kan göra ett medlemskap attraktivt.  I de binära dikotomierna (vi och dem) som hamnar i centrum finns en makt att vinna och en enkel definierad gruppidentitet att arbeta efter, vilket skänker en stark trygghet och en vägledande identitet i ett annat osäkert tillstånd. Detta är inte en plats för akademiska gråzoner och pragmatiska hållningssätt. Pragmatism upplöser tyvärr den trygghet och den vägledning som förenklade gruppidentiteter ger. Den kristna rörelsen har erbjudit dikotomier som kristen/ickekristen och hamnar inte ovanligt i dikotomier som ofta på olika sätt demoniserar dem som inte ingår i gruppen (t.ex. personer utifrån, muslimer, invandrare etc). Feminism ger här ofta två motsättningar, dels riskerar den att hamna i biologiskt kön snarare än genus, dels riskerar den att hamna i konflikt om "äkta vs. oäkta feminism" (en diskussion som när den uppstår ofta får mig att lägga benen på ryggen och springa därifrån).

Den komplicerade verkligheten låter sig sällan förenklas i svartvit indelning. I de binära/polariserade polerna på enstaka attribut blir gruppen och dess identitet ett verktyg för att uppnå personlig makt. I polariserade/binära in-/utgruppsförhållanden osynliggörs i regel alla maktfaktorer utöver huvud-attributen. I regel blir det individer som inom rörelsen kämpar efter positioner som kommer diktera gruppens villkor, makt som ofta erhålls genom karisma eller privilegierade attribut (ursprung, hudfärg, funktion, klass etc). Eftersom rörelsen inte behöver följa något dokument utanför gruppen så blir det upp till dess ledare att diktera vad gruppens identitet egentligen handlar om, inte ovanligt utifrån sina egna personliga tycken och åsikter.

Någonstans möts extremerna i den bredare massan som står mitt i.

De utvecklade och faktatyngda analyserna som finns i och behärskas av akademikern är i den bredare rörelsen otillgänglig och kan rent av upplevas som villospår eller ibland rent av anti-. Den akademiska feministen (likt teologen) har primärt nytta endast om den kan bekräfta rörelsens legitimitet, annars riskerar den att tas som anti-, krånglig eller rent av anklagas för att gå in och ta makt. Det är inte alla som har önskan att behandla sina egna privilegium så de är med så länge det finns något positivt att vinna på medlemskap. Den nytta som människor med färg, underklass och HBTQ har blir oftast endast i att de ökar gruppens antal och genom antal får rörelsen makt, men gruppen i sig har sällan någon faktisk förståelse eller intresse att sätta sig in i, förstå och bearbeta de maktaxlar som påverkar dessa "inomgruppsminoriterer". I bästa fall ger minoriteters inkludering i rörelsen en känsla av att en gör något för andra, vilket ger den välvillige men okunnige en känsla av stolthet och mening.

Så på grund av sociala faktorer så stannar de senaste 30-40 åren av feministisk teoribildning och kunskaper om genus, etnicitet, klass och sexualitet ofta på universiteten. Den bredare rörelsen får snarare sina värderingar, principer och kunskaper från den medelklass medlemmarna ofta kommer ur. De värden och de kunskaper som medlemmarna tar med sig från sina egna uppväxtförhållanden och personliga erfarenheter, utan insikt i andra grupper eller kunskap om egna privilegium. Vems bakgrund som får bli gällande görs inte ovanligt upp genom personliga maktfejder där vinnaren blir fundament. Vad feminismen i slutändan står för blir något som ledare eller privilegierade hierarkier i lokaliserade grupper bestämmer. Dessa "feministiska" grupper lever ofta sina egna liv, oberoende av feminismen som helhet.

Där feminism står för öppenhet kring sexualitet, kön, etnicitet, riskerar den bredare rörelsen att anamma heterobinäritet, etnicitet, puritanism, förenklade syndabockar, cynism, äkthet vs. oäkthet, vän vs. fiende, egennytta, antiakademiska tendenser och blindhet för privilegium.