Förtrycks män som grupp?

Detta är en kommentar på en diskussionen som tillkom produkt av den här bilden och rörde om män kunde "förtryckas som grupp".

Syftet med detta inlägg är att sätta kommentaren "people in general don't care about men. we are pretty much robots who aren't allowed to show emotion. we're taught from a young age that boys don't cry" i ett sammanhang och nyansera frågan "Är män förtryckta?".

Det största problemet med frågan "förtrycks män som grupp?" är att den bygger på och förväntar sig heteronormativitet. För att förstå kommentaren i bilden behövs "män" förstås inte som grupp utan som en social konstruktion och som en del av heteronormativiteten som ideologi och kulturell konstruktion. Att tala om kön som "grupp" eller som stereotyp är en del av heteronormativiteten. Heteronormativiteten separerar pojkar och flickor och tilldelar dessa åtskilda ideal och roller, krav och förväntningar, ofta knutna till stereotypiska ideal, idoler, förebilder och exempel. Som åtskilda bildar flickor och pojkar de grupper som upprätthåller gruppideal och grupphierarkier. För djupare behandling av hur flickgrupper fungerar se Fanny Ambjörnssons I En Klass för Sig och för en primer för hur pojkgrupper fungerar se Stephen Mendel-Enks Med Uppenbar Känsla För Stil.

Heteronormativiteten är förtryckande mot alla de pojkar/män/kvinnor/flickor som inte passar in i de krav och förväntningar som gruppkonstruktionerna uppehåller (återkommer till förväntningar/krav på pojkar och varför de är förtryckande längre ner). Heteronormativiteten uppehålls av kulturen, religionen ("Adam och Eva"), media, skolpersonals attityder, föräldrar, sporten, leksaker etc. Notera att det inte är "män" eller "kvinnor" som grupp som forcerar dessa, utan heteronormativa kvinnor och män som tillsammans uppehåller världsbilder med denna illusion och lägger grund för "förtryck" av dem som inte passar in. En behöver inte vara HBTQ för att drabbas av heteronormativiteten, det räcker bara med att inte passa in i de krav och ideal som dem med makt och status sätter upp (mer om dessa längre ner).

1976 formulerade de amerikanska samhällsvetarna Deborah David och Robert Brannon fyra koder för de förväntningar/krav som tilldelats unga pojkar i starkt heteronormativa kulturer. Koderna spegelvänt kan ses som kvinnliga privilegier, dvs det är förväntningar/krav som flickor/kvinnor sällan behövt uppleva och är därför inte en del av den generella kvinnans upplevelser. Notera att i Sverige har följande kravbild börjat luckras upp. Bland svenska 70-talister har förmodligen alla pojkar/män mött den. För 80-talister har den börjat luckras upp. 90-talister kan ha duckat den helt om de har tur. Dessutom har flickor/kvinnor börjat utsättas för dessa mer och mer tack vare förändrade genusroller och förändrad arbetsmarknad. Däremot är det nyttigt att känna till detta när en t.ex. har att göra med amerikaner för många lever fortfarande starkt under dessa ideal vilket kan vara förvirrande då en är van vid vår svenska bubbla. Det kan också vara värt att känna till dessa för den som ger sig in i mansdominerade yrken där de gamla förväntningarna hänger kvar.


Mansidealet, en förtryckande konstruktion?
(du kan läsa Marcus Priftis fördjupning av detta här)
 
Be a Sturdy Oak (Var fast som en klippa)
En pojke skall stå självständig och stark. Pojken har personligt ansvar för allt som rör honom. Han bör vara stabil och kontrollerad, stark och oberoende. Han skall inte vara beroende av andra. Han får inte be om hjälp utan skall fixa saker själv. Han får inte gnälla, vara ängslig, oroa sig, visa ångest, rädsla, visa svaghet med mera. Han får inte gråta. Han skall vara likt en klippa i storm, orörlig och oberörd. (Denna del är det forumskribenten hänvisar till. De som bryter mot denna regel kommer att möta stigma och förakt och det är det forumskribenten hänvisar till. Det är också denna del som åsamkar problem med att visa och förstå känslor eftersom de undantrycks och stigmatiseras. Min far brukade då jag berättade om att jag blivit mobbad säga "den som ger sig in i leken den får leken tåla". Jag ansågs ha personligt ansvar för att inte bli slagen, trots att attackerna av pojkgänget mot mig var kalkylerade, koordinerade och jag blev uppsökt i korridor/uppehållsrum. Jämför med victim-blaming).

Be a Big Wheel (Var en framgångsrik Höjdare)
En pojke förväntas ta ansvar inte bara för sig själv utan också för andra. Han skall vara det stora hjulet som får världen att gå runt. Han skall fixa, beskydda, stå när andra faller. Han skall bygga, skapa, uppehålla det andra är beroende av. Han skall besitta prestige, kompetens, styrka och andra förmågor som låter honom fixa världen. Hans värde som människa är kopplad till hans duglighet för andra, det han gör för andra. (Denna del leder till att pojkar/män ofta tilldelas eller skaffar sig makt och möter stigma ifall de inte vill. Det binder också känslan av värde till den egna prestationen och bekräftelse för denna, något som skapar en känsla av otrygghet).

No Sissy Stuff (Inget fjolleri)
En pojke får inte ägna sig åt fjolliga saker. Sådant är förbehållt kvinnor. Han får inte ägna sig åt mjuka lekar, vårda, vårda barn, sy, sticka, leka med dockor, titta på romantiska komedier med mera. (Det är denna delen som gör manskonstruktionen misogyn/kvinnohatisk och det är denna del som framförallt slår mot trans- och homosexuella).

Give 'em Hell (Låt dem se på fan)
Pojken skall tåla våld och utdela våld mot orättvisor. Han skall tydligt demonstrera och visa vrede eller aggression mot dem som gjort honom eller någon av de som är beroende av honom något orätt. Han skall upprätthålla sin och sin familjs heder och ära. Han skall inte låta hån, kränkningar, förolämpningar med mera gå ostraffade. Legitimerande attityder från skolpersonal som "pojkar är pojkar" och "pojklek" hör delvis hemma här. (Det är denna delen som gör manskonstruktionen destruktiv och våldsam).

Instationaliserad Misogyni och Misandri

Det förekommer att man hör begreppet misandri i debatten mellan mansrättsaktivister och feminister. Det här är serverat som någon slags spegelvändning till misogyni. Men många missar vad misogyni är och i synnerhet vad institutionaliserad misogyni är. Jag kommer i det här blogginlägget ta upp ett förslag på vad misogyni är och dess institution, sedan kommer jag vända på steken och titta på hur institutionaliserad misandri egentligen fungerar. Svaret kan vara överraskande.

Institutionaliserad?

Att något är institutionaliserat innebär att ett visst beteende eller en viss åsikt har en fast position i ett samhälle. Det är inte en enskild person som för fram en institutionaliserad åsikt, utan organisationer, sociala system och samhället i helhet.

Institutionaliserad Misogyni vs. att bara hata

Misogyni betyder förenklat "kvinnohat". Det är ofta det ord som används i svenskan.

Det man kanske först tänker på när man hör uttryck som kvinnohat och manshat är kanske någon som har generaliserat det andra könet och tillskriver negativa egenskaper till detta. Det finns många personliga händelser som kan skapa en sådan  negativ attityd. Kanske detta händer efter en olycklig kärleksrelation eller för att någon blivit utknuffad en grupp för att vara den enda av andra könet. Det många missar att detta inte är den institutionaliserade misogynin.

Den institutionaliserade misogynin är en del av den populära mansrollen i västvärlden. Det finns olika böcker om denna, men en av de bättre och mest kända är William Pollack's "Boy Code". Boy Code är fyra ansvar som tilldelas unga pojkar och män över hela västvärlden. Ansvar som inte tilldelas flickor eller kvinnor. En av dessa fyra är No Sissy Stuff (eller "Inget Fjolleri").

En pojke får inte visa sig hålla på med sådant som associeras med flickor, både i attribut och beteenden.

Det här är den institutionaliserade misogynin. Den utgörs av en negativ attityd kvinnlighet men går ironiskt nog mest ut över pojkar. Ironin är att vad många mansrättsaktivister kallar misandri brukar i själva fallet ha mer att göra med misogyni, t.ex. lustiga stereotyper där vi är menade att skratta åt en man som beter sig kvinnligt, så som svag, inkompetent, emotionell etc.

Institutionaliserad Misandri

Nu vänder vi på detta. Om den institutionaliserade misogynin är när en pojke inte får visa sig hålla på med sådant som associeras med flickor, och det först och främst drabbar pojkar...

Jag tänkte ta en anekdot här. En föreläsning jag hade i Sociologi en gång så hade vi en äldre kvinna som berättade om sin doktorsavhandling. Hon hade i denna gjort intervjuer. Hon berättade om sin metod och sa att hon inte använt statistik eftersom det var en manlig vetenskap. Detta är inkopplat till attityder om att matematik i sig är manligt.

Institutionaliserad Misandri, är när en kvinna säger åt en annan kvinna att inte ägna sig åt "manssaker", eller en flicka säger åt en annan flicka att inte ägna sig åt "pojksaker". Den är en negativ attityd mot det som tolkas som manligt, men går ironiskt nog mest ut över flickor genom att blockera dem från sådant de är fullt förmögna till, med ursäkt om att beteendet är manligt.

Misandri är något som primärt slår mot kvinnor och en del av kvinnors underordning.

Feminism som ideologi vs. Feminism som rörelse

Jag har haft svårt att sätta fingret på detta tidigare, men jag börjar mer och mer få känslan av att relationen mellan den akademiska feministiska ideologin och den feministiska ytterrörelsen påminner om den akademiska teologins utbyte med landsbygdsförsamlingar och de behöver förmodligen hållas isär som åtskilda ting, separerade av sociala skäl, inte ovanligt en separation som uppstår pågrund av klass.

Den akademiska teologin har arbetat på att försöka ur de religiösa skrifterna få fram tolkningar som är så öppna och så inkluderande som möjligt. Den akademiska gruppen med kunskap om rörelsens historia och teorier men också kunskap om tidigare och pågående motsättningar samt teoretiska paradoxer är ofta en beläst, egalitär och demokratisk rörelse som på ett överskådligt sätt hanterar stora mängder information på ett ofta välmenande sätt. Den moderna akademiska feminismen jämfört med andra ideologier är den grupp som haft starkast djupgående fokus på vad makt och maktaxlar handlar om på ett teoretiskt plan. Den är också effektiv i att legitimera ideologins nytta och ge en öppenhet för olika grupper och minoriteter att ingå som annars känt sig exkluderade. Intersektionalistisk analys fångar diskriminering på ett sätt de gamla konfliktsperspektiven aldrig kunde göra. Den akademiska feminismen har nästan gått från en rörelse som specifikt ägnar sig åt kvinnors rättigheter, till att bli en rörelse för fokuserade maktanalyser. Genusvetenskap har gjort att "kvinna" och "man" nu i stort ses som sociala konstruktioner som påverkas av kulturella föreställningar, inte egennytta eller motsättningar mellan på förhand bestämda kön. Det hindrar den inte att behandla frågan om kvinnors rättigheter, tvärtom behandlar den specifikt rättigheter kopplat till kulturella idéer om "kvinna" och hur dessa exploateras genom andra maktaxlar.

Men vägen in i akademin är lång. Du behöver den akademiska resan in på universitetet och möjligheten att läsa, vilket också kräver en ekonomisk försörjning och en relativ nivå av psykologisk och fysisk "friskhet". Akademikern kommer också hamna i ett tryggare tillstånd där verkligheten blir mer nyanserad men mer överskådlig än den osäkra verklighet som någon som saknar kunskaper om sin situation och sammanhang befinner sig i. Dessutom brukar akademikern ha andra maktmöjligheter t.ex. arbetsmöjligheter, bättre ekonomi, möjlighet att kunna vinna debatter, få sin röst hörd och kommunicera till mäktigare skikten i samhället genom tal och skrift. Akademikern är tveklöst privilegierad och faktum är att denne ofta har haft möjlighet att ducka den verklighet som förekommer i världen utanför universitetet. Tyvärr är akademikern ironiskt nog sällan medveten om sitt eget privilegium att som kunnig och utbildad besitta makt, frihet och trygghet.

Ironiskt är förvisso att det är inom akademin löneskillnader mellan kvinnor och män ofta framstår med extra stor tydlighet. :(

Ute i bygden och runt om i medelklassen så är det dock förenklingar och egenvinning som kan göra ett medlemskap attraktivt.  I de binära dikotomierna (vi och dem) som hamnar i centrum finns en makt att vinna och en enkel definierad gruppidentitet att arbeta efter, vilket skänker en stark trygghet och en vägledande identitet i ett annat osäkert tillstånd. Detta är inte en plats för akademiska gråzoner och pragmatiska hållningssätt. Pragmatism upplöser tyvärr den trygghet och den vägledning som förenklade gruppidentiteter ger. Den kristna rörelsen har erbjudit dikotomier som kristen/ickekristen och hamnar inte ovanligt i dikotomier som ofta på olika sätt demoniserar dem som inte ingår i gruppen (t.ex. personer utifrån, muslimer, invandrare etc). Feminism ger här ofta två motsättningar, dels riskerar den att hamna i biologiskt kön snarare än genus, dels riskerar den att hamna i konflikt om "äkta vs. oäkta feminism" (en diskussion som när den uppstår ofta får mig att lägga benen på ryggen och springa därifrån).

Den komplicerade verkligheten låter sig sällan förenklas i svartvit indelning. I de binära/polariserade polerna på enstaka attribut blir gruppen och dess identitet ett verktyg för att uppnå personlig makt. I polariserade/binära in-/utgruppsförhållanden osynliggörs i regel alla maktfaktorer utöver huvud-attributen. I regel blir det individer som inom rörelsen kämpar efter positioner som kommer diktera gruppens villkor, makt som ofta erhålls genom karisma eller privilegierade attribut (ursprung, hudfärg, funktion, klass etc). Eftersom rörelsen inte behöver följa något dokument utanför gruppen så blir det upp till dess ledare att diktera vad gruppens identitet egentligen handlar om, inte ovanligt utifrån sina egna personliga tycken och åsikter.

Någonstans möts extremerna i den bredare massan som står mitt i.

De utvecklade och faktatyngda analyserna som finns i och behärskas av akademikern är i den bredare rörelsen otillgänglig och kan rent av upplevas som villospår eller ibland rent av anti-. Den akademiska feministen (likt teologen) har primärt nytta endast om den kan bekräfta rörelsens legitimitet, annars riskerar den att tas som anti-, krånglig eller rent av anklagas för att gå in och ta makt. Det är inte alla som har önskan att behandla sina egna privilegium så de är med så länge det finns något positivt att vinna på medlemskap. Den nytta som människor med färg, underklass och HBTQ har blir oftast endast i att de ökar gruppens antal och genom antal får rörelsen makt, men gruppen i sig har sällan någon faktisk förståelse eller intresse att sätta sig in i, förstå och bearbeta de maktaxlar som påverkar dessa "inomgruppsminoriterer". I bästa fall ger minoriteters inkludering i rörelsen en känsla av att en gör något för andra, vilket ger den välvillige men okunnige en känsla av stolthet och mening.

Så på grund av sociala faktorer så stannar de senaste 30-40 åren av feministisk teoribildning och kunskaper om genus, etnicitet, klass och sexualitet ofta på universiteten. Den bredare rörelsen får snarare sina värderingar, principer och kunskaper från den medelklass medlemmarna ofta kommer ur. De värden och de kunskaper som medlemmarna tar med sig från sina egna uppväxtförhållanden och personliga erfarenheter, utan insikt i andra grupper eller kunskap om egna privilegium. Vems bakgrund som får bli gällande görs inte ovanligt upp genom personliga maktfejder där vinnaren blir fundament. Vad feminismen i slutändan står för blir något som ledare eller privilegierade hierarkier i lokaliserade grupper bestämmer. Dessa "feministiska" grupper lever ofta sina egna liv, oberoende av feminismen som helhet.

Där feminism står för öppenhet kring sexualitet, kön, etnicitet, riskerar den bredare rörelsen att anamma heterobinäritet, etnicitet, puritanism, förenklade syndabockar, cynism, äkthet vs. oäkthet, vän vs. fiende, egennytta, antiakademiska tendenser och blindhet för privilegium.

Olika förutsättningar, livsöden, utsatthet och hat

Detta är ett svar till ett inlägg av Burgschki 2.0 som hade skrivit ett tidigare inlägg om manshat som jag kommenterade. Ingen annan hade skrivit svar så jag tog mig friheten att skriva lite fria tankar. Jag brottas med de här frågorna ofta, oftast för andras räkning.

De första åren, på komvux, träffade jag många människor och jag insåg snart att alla som var där hade sin berättelse om varför de var där. Vissa berättade direkt, andra berättade senare, men alla hade en berättelse. Trasiga liv. Brustna relationer. Sjukdomar. Många flyktingar vars berättelser nästan fick en i tårar. Några av dessa studerar jag ihop med fortfarande. De är mina vänner, men de är inte samma människor idag. De står upp. De ler på sina facebookfoton. De har funnit sina platser, även om de läser på andra institutioner, i andra ämnen. De har vänner, kontakter, aktiviteter. De har liv. De är maskrosbarn som vuxit ur asfalten och bara fortsätter att växa.

Men inte alla fick en sådan möjlighet. Många togs upp av grupper som rekryterar unga pojkar och flickor. Religiösa rörelser. Politiska rörelser. Hatiska rörelser. Jag gick tillsammans med en ung grabb på komvux, som du kanske sett på TV. Han var inte ens tjugo år gammal då jag träffade honom. Han var då i ett politiskt parti som jag inte tycker om. Jag hoppades att han skulle kunna ta sig ur det och göra avbön. Han skulle senare också bryta med det, levde en kort tid som politisk vilde. Då han bröt med partiet sökte jag upp honom, jag kände att nu behövde han alla vänner han kunde få som stöttar honom att komma på fötter, begrava det som varit och fortsätta växa. Men det slutade inte väl. Hans liv slutade i en överdos 24 år gammal.

Jag glömmer dig inte.

Var hade jag slutat om en grupp med farliga idéer välkomnat mig när jag behövde vänner, socialt och känslomässigt stöd? Jag kanske hade tur som var så isolerad, men jag var religionshatare istället. Jag fruktade religiösa människor. Men detta hat och denna fruktan upplöstes faktiskt med min utbildning. De enkla förklaringarna och förenklade in-utgrupperna jag hade lät sig inte längre hållas när information, kunskap och utbildning förde in nyanser mellan varje svartvitt antagande jag bar på.

För ungefär sju år sedan var rehabiliteringen de enda människor jag träffade och jag besökte dem veckovis i väntan på diagnos. Jag hade i stort levt det livet sen tonåren och var 29 då livet vände och jag kunde börja bygga upp allt från grunden som jag vore tolv år gammal, medan de få kamrater jag haft omkring mig nu hade familj och barn.

Idag har jag högsta betyg och studerar på ett masterprogram på spetsnivå. Jag har sträckläst i sju år, från att knappt ha gymnasiebetyg alls. Idag är det psykologi jag läser. I början var det för att förstå mig själv, idag läser jag för att kunna hjälpa andra. Jag vill arbeta mot mobbing och diskriminering. Jag hoppas att i att göra det få en mening med mitt liv. Jag har vänner idag. Men jag berättar inte alltid om min bakgrund om jag inte måste men jag är ärlig om någon frågar. Jag försöker idag leva ett nytt liv även om det inte alltid är enkelt. Jag har med Judith Butler accepterat min kropp, skaffat skägg och pyntat den med kläder för andra att titta på, även om detta känns som ett fejkat skådespel. Jag hade kunnat klä mig i klänning istället. Sminkat mig. Bytt namn till ett kvinnligt. Jag skulle skicka ut andra sociala signaler och motta andra fördomar. Jag känner idag att mitt yttre hela tiden är för andra, inte för mig. Oavsett hur jag klär mig kommer det inte att förändra att jag som många 20-åringar fick moderskänslor, en intensiv längtan och önskan att få bära ett barn. Men jag hade en mans kropp vars enda förutsättningar att ha barn är de attiraljer jag är född med som inte riktigt räcker till för att faktiskt "bära" ett barn. Jag passar inte i heteronormativiteten, oavsett hur jag gör. Jag har fått acceptera att mina känslor ofta ger mig signaler som inte hänger ihop med hur jag ser ut och blir bemött av (vissa) kvinnor och (vissa) män med deras genusbaserade fördomar.

Som autist är mycket sådant jag fått träna in. Det har tagit år efter år av hårt arbete, experimenterade och bearbetning av skräck och ångest. En autist har ofta alexitymi, vilket innebär att ha känslor men inte kan kommunicera dem. Vi kan hålla på och dö inombords i ångest, skam och vemod, men till det yttre se ut som en är helt oberörda. När vi kommunicerar känslor via tal eller skrift kan det komma ut som en skriver akademisk avhandling, när en egentligen bara söker en kram.

Alexithymia

Samtidigt måste en lära sig att tolka kroppspråk som andra svenskar lär sig japanska. Det går, men det är svårt och tidskrävande. Men en gör det för att man vet att när man bryter mot folks normer så blir man anfallen för det. Folk anfaller mig inte längre för att jag bryter deras förväntningar och normer. Det var tre år sen sist det hända. Jag visste om att jag förmodligen hade autism innan jag fick diagnosen så jag hade då arbetat i fem år för att bli så bra på sociala koder att jag upphörde att trampa folk på tårna då jag var 32 år gammal. Idag är jag så tränad i psykologi och socialpsykologi att jag ofta gör mer korrekta bedömningar och tolkningar av sociala situationer än människor som inte har autism. Kunskap och övning ger färdighet, som det brukar heta och det gäller även ibland ifall färdigheten saknas på grund av funktionshinder.

Jag tänker ibland på hur det kunde slutat annorlunda för mig. Jag möter dem som står i samma sits idag som jag var i för sju år sedan, nydiagnoserad och tror livet är över, men det har bara börjat. Eller i samma sits idag som jag var i för 20 år sedan, då som en pojke som betedde sig märkligt och blev en av de pojkar och flickor som ett litet gäng aggressiva pojkar höll i skräck. Deras resa har just börjat. Var kommer livet föra dem? Kommer de överleva? Jag hade ingen på den tiden. Jag existerade inte. Jag blev bortjagad från eller exkluderad av pojkarna, ofta med våld. När jag lämnade grundskolan var det för sent, jag hade vant mig vid ett liv frånskilt från andra och var mest trygg då jag var för mig själv. Jag var ändå nära att ta livet av mig vid några tillfällen i tonåren. Men jag undvek det. Idag lever jag för dem jag försöker hjälpa. Flickor, som pojkar.

Det finns mycket att göra mot orättvisor i den här världen. Könsorättvisor finns, men det slår oftast mot dem som inte passar in i första hand. Ett vapen att ta till mot någon för att trycka till dem. Pojkar mot pojkar. Flickor mot flickor. Pojkar mot flickor. Flickor mot pojkar. Kanske menar den som angriper inte så illa, men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.

Genus... är ett problem. Inte "kvinnor" eller "män". Könshat mot kvinnor eller mot män föder bara mer hat men gör inte det minsta mot dem som hyllar just de roller som blockerar, vilseleder och stjälper.

Kön, patriarkat, identitet och underordnande könsrörelser

Patriarkat är en maktstruktur där män i egenskap av att vara män förses med ansvar medan kvinnor i egenskap av att vara kvinnor fråntas ansvar. Med ansvar följer ansvarets verktyg som inkluderar makt, ägandeberättigande, självständighet, bekräftelse samt en status kopplat till ansvaret. Med fråntagande av ansvar fråntas också självständighet och personlighet. Så har roller för kön definierats fram till några få generationer sedan. Men inte alla vill leva så. Vissa går samman för att utmana och riva ner denna struktur.

Men kan en rörelse som arbetar mot underordnande könsstrukturer själv bli en rörelse som underordnar med könsstrukturer? Jag tänkte titta lite på varför könsroller reproduceras, varför patriarkat reproduceras och titta på rörelser som själva anser att de är frigörande, men kräver underordning/bekräftelse av könsrollerna samt rättning i ledet för den som avviker.

Man eller kvinna?

En nödvändighet för att diskriminera är etiketterna "kvinna" och "man". På ytan är dessa givna kategorier, men som konsekvens för hur människor binder samman information i hjärnan knyts sådana kategorier lätt med sådant som inte har med kategorin att göra, t.ex. förväntningar om beteenden och karaktärsdrag.

Min egen iakttagelse är att I könskonservativa västerländska samhällen presenteras män ofta med namn och prestation. Kvinnor presenteras i regel som "kvinnan". Kvinnors egna namn, prestation eller gärningar identifieras ej och även om de görs det är det ofta att "kvinna" läggs till namnet eller yrket. När en person hela tiden kallas "kvinna" blir det svårt för en "kvinna" att vara något annat än vad det omkringliggande samhället och kulturen säger att en "kvinna" skall vara. Eftersom "kvinna" forceras på detta sätt blir det värre när "kvinna" associeras till sociala egenskaper och beteenden som kulturellt anses som svaghet (oroliga, emotionell, beroende).

Jämför benägenheten att kalla en kvinna "kvinna" istället för vid namn med samma beteende i andra rörelser som gett etiketter åt minoriteter i syfte att reducera dem. Varje gång någon kallas "kvinna" är det en social/kulturell påminnelse om en roll och position att anpassa sig till. En påminnelse om att veta sin plats och underordna sig.

Mannen är rotad i personligt ansvar, sin förmåga att sköta sig själv och kontrollera sig själv men också i sin förmåga att fixa för andra och få världen att gå runt. För att pojken skall kunna ta itu med detta tilldelade ansvar så förväntas denne bortse från sin mänsklighet, emotioner och sociala beroende (män måste vara dominanta, stoiska och självständiga). Mannens relationer, sammanhang eller emotionella behov identifieras ej. Sådant antas i regel vara i vägen för dennes uppgift. I ett samhälle som endast värderar pojkar på förmåga skapas en prestationshierarki där män konkurrerar om att skapa förväntan för andra eller motsvara andras förväntan. Män som av en eller annan anledning inte hänger med skämtas det om.

Då någon kallas "man" är det ofta en uppmaning till att uppfylla ideal andra satt upp. Misslyckas denne med prestationen är det hans fel. Ibland (ofta) korrigeras avvikarna genom våld. Makt mellan män byggs ofta upp genom att få sin egen definition av manlighet erkänd som den "äkta mannen", det ideal andra män skall rätta sig efter.

Arbetaren får hjulet att gå runt, ekonomin, familjen, samhället

Ett patriarkat blir till 

"En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse. Men hon skall bli frälst under det att hon föder barn, om hon fortsätter att leva ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse. Det ordet är tillförlitligt." - Timoteusbrevet 2:9-15, Svenska Folkbibeln

Patriarkat är mest känt som det som introducerades med Abrahamsreligionerna. Men den vanligaste ursäkten till ansvarsfördelning är när samhället (männen) ges uppgiften att skydda "kvinnan" från hot där hotet ofta är gruppens politiska motståndare (en annan stam, invandrare, en annan nation, en konkurrerande politisk ideologi, en annan religion och i vissa rörelser "patriarkatet"). I rasistiska rörelser behöver kvinnan skyddas från andra hudfärger. I nationalistiska rörelser behöver kvinnan skyddas från andra nationaliteter. I vänsterrörelser behöver kvinnan skyddas från kapitalism och självständighet. I liberala rörelser behöver kvinnan skyddas från dem som vill beskydda henne från henne själv. I religiösa rörelser behöver kvinnan skyddas från andra religioner. I konservativa rörelser behöver kvinnan skyddas från nakenhet, sexualitet, fel uppfostran och mannens okontrollerbara sexualitet.

Mannen vs draken, invandraren, muslimen, den kriminelle, negern, nörden

Patriarkat förväntar sig att kvinnan identifierar sig med att hon är hotad och behöver beskydd. Historiskt har det inneburit att allt som rörde kvinnor gjordes upp om ovanifrån, hennes egendomar, val av partner och hennes graviditet. Detta för att avgöra det som var bäst för henne. Men under sådant skydd bortses det ofta ifrån att kvinnan kan vara egna personer med egna intressen, egen förmåga, egna handlingar och egna val. Som värst anses hon vara livsreproducerande fabriker att skydda, styra och besluta om. I bäst heligförklaras hon som mor i en moderskult. Vissa kvinnor köper bekvämligheten i detta skydd (eller köper att de behöver det) och det förekommer att konservativa kvinnor också slår mot dem som sticker ut och går sin egen väg. Det har också förekommit att äldre kvinnor eller ett kollektiv kvinnor åtar sig att dels lära ut till flickorna att de är under hot för att sedan erbjuda beskydd.

Det förekommer inte en diskussion om vad vi skall göra med pojkar på det sättet. Enskilda män uppmanas att klara sig själva, tåla världen som den är och vara okänsliga för hot eller oro. De bedöms för sin förmåga för just detta. Denna förmåga har de genom att vara just pojkar, inte genom situation eller socialt stöd. Pojken skall nyttja sin förmåga för att vårda om den svagare kvinnan. För mansidealet krävs det att inget kommer i vägen för denna uppgift, därför är mansidealet emotionellt och socialt avskalat. Idealmannen uppvisar inte svaghet eller misslyckande. Svaga och misslyckade män uppvisas istället som satir, humor eller klandervärda för sin oduglighet. Mediabilden av män ler nästan aldrig och presenteras ofta i farliga situationer där våld, vapen eller självdestruktivitet förekommer. Priset för självdestruktiviteten brukar vara kläderna, egendomarna, statusen och naturligtvis den objektifierade kvinnan. Bilden av mannen och belöningen beskrivs som "positivt". Att hjälten aldrig vinner vänner, tröst eller glädjen i att få vara pappa är inte viktigt. Sådana behov är inte en del av mansidealet.

Kläderna har kostat en del och den plåga som syns i min blick gör mig cool.

Jag är man så jag har valt att förstöra min kropp. Då visar jag min kontroll.

Könskulter

I förlängningen riskerar rörelser bildade på identitet att själva bli förtryckande. Utvecklingen följer ett visst mönster. Inledningsvis går personer som känner sig förtryckta samman i grupper baserade på attributet (kvinna, man, svensk, troende, hudfärg...). Eftersom medlemmar upplever att de blivit illa behandlade förväntar de sig en godhet och solidaritet av andra med samma attribut. Men medlemmar är fortfarande individer och tar med sig andra maktaxlar och behov in i gruppen. En grupp på ett kön kan därför lätt behålla maktaxlar som rasism, klassicism, ableism med mera vilket kan bilda en intern och svårutmanad hierarki. Ifrågasättande av gruppens interna hierarki tolkas lätt som utmanande mot gruppens huvudsakliga identitet, som illojalitet eller brott mot solidariteten. En sådan grupp kan också bilda ett internt styre eller hierarki där avvikande rensas bort och ledet korrigeras. Personer som i övrigt är privilegierade, starka, auktoritära och karismatiska (dvs de som ligger högre upp på skalan av att inte blivit diskriminerade) sätts i denna maktposition. I bästa fall trivialiserar gruppen intern kritik, men ofta härleder gruppen skulden till den polariserade motståndaren. När huvudidentiteten (och solidaritet till personer av samma kön) förstärks så kan det i längden leda till uteslutning av de som inte slutar att kritisera den interna hierarkin. I samma stund en könsbaserad grupp definierar för medlemmar vad en äkta kvinnan eller den äkta mannen är så har den blivit en rörelse som underkastar sina egna medlemmar. Rörelsen har blivit en kult.

Kvinnobaserade kulter: Vilken kvinna?

Så här skrev den indiska feministen Chandra Talpade Mohanty i sin essä Under Western Eyes från 1984 (min översättning, med försök att förenkla akademiskt språkbruk).

Chandra Talpade Mohanty

"Med kvinnor som analyskategori, refererar jag till antagandet att alla oss inom samma kön, över klasser och kulturer, är socialt sammanlänkade som grupp, en grupp identifierad före analysen i sig. Detta antagande karaktäriserar mycket av den feministiska diskursen. Likheten mellan kvinnor i gruppen är inte bestämd efter biologisk grund, utan på sekundära sociologiska och antropologiska antaganden. I feministisk analys, till exempel, är kvinnor karaktäriserade som en gemensam grupp baserat på deras gemensamma förtryck. Vad som binder kvinnor samman här är det sociologiska antagandet om att kvinnorna är lika i deras förtryck. Här sker en förening mellan "kvinnor" som en analytiskt konstruerad grupp och kvinnor som materiella objekt med sin egen historia. Den diskursivt bestämda likheten mellan "kvinnor" som grupp förväxlas sedan med den historiespecifika materiella verkligheten för kvinnogrupper. Detta leder till ett antagande om kvinnor som en alltid-allaredan existerande grupp som har blivit kallad "maktlösa", "exploaterade", "sexuellt förtryckta" etc., av feministisk vetenskap, ekonomiska, rättsliga och sociologiska diskurser (notera likheten med den sexistiska diskursen som kallar kvinnor veka, emotionella, oroliga för matte etc.)."

Artikeln är från 1984 och har haft stort inflytande på både genusvetenskap och feminism. Den akademiska feminismen har länge problematiserat konstruktionen "kvinna", så även i queerfeminismen, i synnerhet Judith Butler "Genustrubbel" och Nina Björk i "Under det rosa täcket".

Men akademisk feminism äger inte begreppen "feminism" eller "kvinna" och världen utanför akademiska institutioner är fyllda av identitetsbaserade grupper. Det finns därför en viktig åtskillnad att göra mellan feminism som ideologi och feminism som identitet, samt en viktig åtskillnad mellan hur sociala vetenskaper nu hanterar begreppet "kvinna" och hur begreppet fortfarande används kulturellt och som identitet. Alla demokratiska ideologier och rörelser, vare sig politiska eller religiösa skapar identitetsbaserade utbrytargrupper som menar att huvudgruppen inte är tillräckligt aktiva, tillräckligt tydliga, tillräckligt klara. Sådana grupper brukar ofta ha en stark övertygelse om att den gemensamma identiteten är tydlig nog, men de brukar ofta brista i kunskaper om ideologin eller de historiska kunskaperna. Eftersom innehållet i identiteten inte är självklar brukar det leda till att gruppen förr eller senare måste fatta ett beslut om vad den egentligen står för. Det faller då ofta på gruppens hierarki att definiera begreppen, vilket görs utefter egna erfarenheter (och privilegium).

I feminismen har detta ibland bildat situationer där kvinnor som inte klaffat "rätt" i andra maktaxlar osynliggjorts eller frysts ute. Den privilegierade eliten tar sig rätt att inte bara tolka andra kvinnors situation, utan också vad som är bäst för dem (paternalism = faderskap). Oönskade tankar och idéer riskerar att markeras som antifeministiska, patriarkala eller "manliga". I mer extrema rörelser omkring 70-90 tal förekom en ökande stigmatisering mot de kvinnor som inte valde bort det omkringliggande samhället och de som hade heterosexuella förhållanden. Svart feminism var en av de första rörelser som utmanade vad de ansåg vara en elit inom feminismen, men kritiken har följts av hbtq och sexpositiva feminister som ledde fram till uppbrottet mellan andra och tredje vågen.

Run the World Girls! vandaliserade en av affisch med den mörkhyade feministen Beyoncé i syfte att skydda kvinnor från kvinnohotande reklam.

Mansbaserade kulter: Vilken man?

Citatet av Mohanty ovan kan idag appliceras på den rörelse som växt fram på senaste som kallas för mansrättsrörelsen i vilken det istället är "mannen" som är maktlös och exploaterad. Likt feminismen har mansrättsrörelsen en historia bakom sig. Den började som en slags feministisk lillebror som ursprungligen var en del av den feministiska rörelsen och aktiva i de frågor som utmanade könsroller för män. Men omkring 80-/90 bröt den från feministiska rörelsen och har bildat en polarisering som dels är antifeministisk, dels kvinnohatisk.

Som i kvinnoseparatismen identifieras inte en man på sitt sammanhang eller person, utan enligt en föreställning om vad dennes kön innebär. Som med den äldre feminismen använder mansrättsrörelsen "man" som analyskategori. Medan feminism fått skulden för att bygga "kvinna" på ovetenskaplig samhällsforskning så bygger mansrättsrörelsen "mannen" på ovetenskaplig evolutionspsykologi. Evolutionspsykologi är värt ett längre samtal i sig, men det finns olika nivåer där spekulativa idéer och filosofier ofta slinker med under begreppet "evolutionspsykologi". Utan akademiska kunskaper om evolutionspsykologin är det svårt att hålla isär vetenskap och spekulation (precis som det är svårt att hålla isär "kvinna" som statistisk kategori och kvinnor i sig för den som inte är van vid att arbeta med statistik).

Medan kvinnan i kvinnoseparatistiska grupper är i hot från mannen eller patriarkatet så är den naturliga och äkta mannen i mansrättsrörelsen under hot från feminismen och behöver försvaras i grupper med män (och allierade kvinnor). Begrepp som "emasculation" har används då och då av konservativa rörelser om de män som på grund av förtryck har tvingats överge sin naturliga "manlighet".

Begreppet "emaskulering" innehåller följande antaganden:
1. Det existerar något som vi kallar för "maskulinitet".
2. Maskulinitet kan ändras (ökas, sänkas, tillföras, tas bort). 

Sådana här föreställningar bygger ofta på att maskulinitet inte är inlärda ideal, utan naturliga egenskaper mannen inte kan göra något åt. Men om mannen inte kan göra något åt sin manlighet, hur kan den då upplösas?

Om en man är kompetent och vill laga mat åt sig själv och andra samt vara med sina barn är han förtryckt och fått sin manlighet raderad?

Mansrättsrörelsen har följt de konflikter storasyster haft, inklusive den om huruvida mansrättsrörelsen välkomnar homosexuella män (självklart menar vissa, omöjligt menar andra). Om det är lämpligt att kalla personer som bryter mot mansnormer för "manginas" (anti-manligt att kalla folk mangina enligt vissa, fullt brukbart klåpord enligt andra). Om en man kan kontrollera eller inte kontrollera ilska eller sexualitet (en äkta man kan kontrollera sina känslor enligt vissa, en äkta man har behov de inte kan kontrollera enligt andra).

Manhood Academy med "principes 101". En mansrörelse så extrem att huvudorganisationen i den amerikanska mansrättsrörelsen, "A Voice for Men", tog avstånd från dem.

På senaste år har det mer och mer blivit så att en medlem i mansrättsrörelsen måste ta avstånd från feminism och se feminism som det stora hotet. Den här utvecklingen bygger inte bara på idéer om hur kvinnor och män är, utan också på föreställningar om feminism. Denna antifeminism har så gott som helt ersatt diskussionen. Mansrättsrörelsen har blivit en rörelse kring hur en man skall vara. Inte en rörelse som ifrågasätter samhällets attityder om hur en man skall vara. Om du ifrågasätter rörelsen är du helt enkelt hjärntvättad av feminister.

Frågan är dock om det existerar en akademisk "mansrättsrörelse" alls.

Lösning?

Människor har ett naturligt behov av att kategorisera och heterosexualitet ger förtur för sociala tolkningar som innebär att kvinnor och män skiljer sig åt. Detta beteende är förmodligen kroniskt. Att ens försöka bemöta det är att se det som ett slags mänskligt och självreproducerande "tankefel". När detta nu diskvalificerar kvinnor med potential och fråntar pojkar deras mänsklighet så kan det vara värt ett försök. Båda kan leda till lidande och frustration för representanter inom båda kön (och inte ovanligtvis får oskyldiga i motsatt kön bli slagpåsar för denna frustration).

Ett sätt att desarmera är att bekräfta när könsidealen inte stämmer. Att motsatsen finns. Problemet med könsförväntningar är att könsförväntningar ofta är fel, och att felbedöma personer är inte bra för någon eftersom det hämmar både behov och förmågor. Ett par saker i vardagen är kanske att lära sig kvinnors namn och reagera när namnet inte ges utan ersätts med "kvinna" eller "woman". Vad heter kvinnan i filmen? För och efternamn? Identifiera personegenskaper och betona dem och titta på hur kvinnor skiljer sig åt. Berika personen som fullständiga människor med sin egen historia, bakgrund, intressen och kontext. Ställ frågor pojkars sociala sammanhang. Vilka förväntningar följer han eller upplever i sin vardag, vem han fått dem ifrån, vilka står honom nära och varför. Vilka andra attribut har han och vilka maktaxklar ingår han i. Lägg märke till när sådant trivialiseras, osynliggörs eller går obesvarade.

Vad är femininitet och maskulinitet? Det finns människor som är dominanta och stoiska och uppskattar självständighet och att vara självdrivande. Det finns människor som är omsorgsfulla, emotionella och finner sin mening i sitt sociala sammanhang. Dessa har olika förmågor och behov och förhoppningsvis kan ett samhälle ge plats åt båda. En förändring kan dock inte uppnås genom att spegelvända det som varit och mena att man "byter roller" för då bekräftar man bara associationen mellan beteende och kön. Det som tidigare har kallats "femininitet" och "maskulinitet" har sina styrkor och dessa styrkor kan manifesteras av både kvinnor och män och istället för att säga att en man "bejakar sin feminina sida" eller att en kvinna "beter sig maskulint" kanske vi kan köpa att de är de de är och det är våra etiketter som är felaktiga. De kanske hör hemma på historiens kyrkogård.

Frågan är om kvinnoseparatistiska grupper och mansrättsrörelser är för kvinnor och män, eller om de internaliserat etiketter och fördomar de nu försöker försvara, istället för att skilja på personlighet, behov och en etikett som egentligen inte säger något.

Nördkultur och manlighet

Detta är ett längre svar på Nerds and Male Privilege, men också generellt en bearbetning av problem kring maskulinitet och nördkultur. Jag att posta detta på bloggen istället för på ett forum. Den skrivs i dagsläget främst för svensk publik och den är skriven för nördar, ickenördar, kvinnor och män. Öppningsvis tar denna blogg avstånd från den s.k. "mansrättsrörelsen" som är antifeministisk, kvinnoföraktande och mansfientlig. Jag som skriver är feminist, inget annat. Allt jag kommer skriva nedan är produkter av feministisk teori och genusvetenskap.

Finns problem i nördkultur? Ja. Men i denna kommer jag först försöka förklara varför sättet bloggen beskriver problemen snarare gör saker värre. Det jag kommer ta upp här speglar på flera sätt problematik kring förhållandet mellan Islamism och Islamofobi så har du kunskaper om komplexiteten kring detta eller andra postkoloniala dilemman redan så hoppas jag jämförelsen är begriplig. Jag kommer mot slutet med en del förslag.

Del 1: Privilegium, betoning och intersektionalitet

Innan vi går in på nördar skall vi börja med "Male Privilege". Ordet "privilegium" har blivit mer populärt. I folkmun har "privilegium" antagits kunna beskriva något om grupper, men ursprungligen är privilegium som feministiskt begrepp att inte ha behövt uppleva en annan grupps situation eller verklighet. Privilegium kan vi se då en grupp förklarar för en annan grupp hur den gruppen bör känna och bör vara på ett ignorant sätt, utan att ha den gruppens erfarenheter eller förståelse för den gruppens kontext eller kulturella sammanhang.

1.1 Problemet med att prata om "manliga privilegium"

Det har tyvärr blivit vanligt på senaste tiden att två kategorier (vit/svart, kvinna/man) följs av antagandet att en person i en viss kategori har "privilegier" för att tillhöra rätt grupp. Detta förmedlas idag ofta som en truism, frikopplat från den statistik som lett fram till påståendet, men också med ett osynliggörande av hur olika kategorier samverkar (klass, börd, psykopatologi, hbtq etc). I många fall har så kallade privilegium bekräftats genom att två kategorier har testats statistiskt för att se om de skiljer sig åt i någon slags kvalité. De har då visat sig ha några % skillnad och detta antas kunna användas för att uttala sig om kategorierna i sig. Medan detta kan visa något om tendenser i ett samhälle, så är det en matematisk konstruktion. Det finns en andel som inte bekräftar regeln (de % som inte motsvarar majoriteten) och vad som inte rakt av syns i den matematiska konstruktionen är de som får de sämre på grund av de fördomar som gjort att andra fått det bättre. Ett attribut som kan vara en fördel i ett sammanhang kan vara en nackdel i ett annat. Ett lands samlade pengar berättar t.ex. inte om fördelningen av dessa pengar, eller intresset av pengar.

Ett exempel på problem som uppstår som konsekvens av fördomar om privilegium är att det i regel är svårare för en vit narkoman än en svart narkoman att ta sig ur ett beroende då den svarta narkomanen förväntas ha problem av sociala omständigheter (och är berättigad hjälp och stöd) medan en vit narkoman antas ha orsakat problemet själv (då denne antas ha ett val). För en djupare behandling hur detta samverkar, se Righteous Dopefiend om hemlösa narkomaner i San Francisco. Den behandlar problem som uppstår mellan droger, Amerikansk kapitalism och en övertro på individers egna förmåga att välja och ta sig ur en situation medan det sociala sammanhanget osynliggörs.

Fråga: Är en rysk bög privilegierad genom sin manliga vithet? Är en transexuell privilegerad om hen ser ut som man? Om du svarat ja på någon av dessa, är du själv rysk bög eller transexuell?

1.2 Problemet med att prata om "manliga nördar"

Den psykologiska forskningen kring hur kategorier används kan i stort sägas ha bekräftat det som kallas för queerteori, dvs att könen i grunden är lika och ojämställdhet skapas då olika ting betonas som "manliga" eller "kvinnliga". För en god primer i queerteori och queerfeminism på svenska se t.ex. Under Det Rosa Täcket.

Accentueringseffekten (betoningseffekten) är ett kognitivt fenomen som innebär att om vi har kategorier för något (kvinna/man) kommer kategorierna upplevas som mer främmande varandra och mer lika inom varandra, även om kategorierna i sig inte har dessa skillnader. Detta uppstår till och med i experiment där kategorierna är påhittade och slumpade. Ju mer och oftare de nämns (betonas), desto mer främmande kommer kategorierna att upplevas. Det finns i dagsläget en rad forskningsresultat som visar att betoning av kategorier ökar klyftor och förstärker polariseringar, oavsett vilken kategori som används. Homo-hetero, öst-väst, vänster-höger, demokrat-republikan, vit-svart, kvinna-man, invandrare-svensk (se t.ex. forskningen på social identitetsteori).

Forskningen visar också på individuella skillnader i hur snabbt, kraftigt och frekvent en person diskriminerar. Vissa personer har helt enkelt en högre sannolikhet att identifiera andra personer efter kön och därefter uppvisa en del kognitiva fenomen. Personer som är vana vid att kategorisera efter kön kan få svårt att hålla isär personer av samma kön och har en tendens att blanda ihop personegenskaper och upplevelser. Deras uppfattning av verkligheten skiljer sig från andra.

Betoning av "män" och "manlighet" i nördkultur riskerar tyvärr att fördjupa problem istället för att bearbeta dem eftersom det förstärker fördomar. 

Fråga: Har du svårt att hålla isär asiater och tycker du de ser väldigt lika ut? Har du hört någon säga liknande?

1.3 Intersektionalism

Kategoriseringar är något som intersektionalism försöker komma ifrån och istället bemöta. Istället för att titta på grupper, så tittar intersektionalismen på nyttjandet av kategorier i sig, i synnerhet då de används för att prata om minoriteter. Intersektionalism tittar på kulturella föreställningar om gruppers existens, samt hur detta samverkar med förtryck/exploatering. Här är det inte en grupp som är privilegierad utan kulturella föreställningar om stereotyper som formar sociala hierarkier.

En primer för postkolonial feminism och intersektionalism kan fås i Talpade Chandra Mohanty's Under Western Eyes, som dock kan vara svårtillgänglig med sitt akademiska språk, men för den som kommer igenom den är den lärorik och tänkvärd för den som kommer igenom den, i synnerhet då det kommer till förståelsen att genus kan skifta mellan kulturer och varför t.ex. Sverigedemokraternas vilja att rädda en annan grupps kvinnor i sig kan vara problematisk, både mot gruppen och kvinnorna i den. Men intersektionalism är i högsta grad viktigt då en minoritet som "nördar" skall hanteras.

Del 2: Varför blir dom jävla TÖNTARNA så jävla arga när man säger åt dem att de är pervon?

För att bearbeta problem i nördkultur behöver man förstå historia, kontext och något om vilka som blir "nördar".

Ur Nerds and Male Privilege:
"Geek society prides itself on being explicitly counter-culture; nerds will crow about how, as a society, they’re better than the others who exclude them."

"Nördkultur" har ingen grundare, företag, fundament eller företag bakom sig. Nördar rekryteras inte på stan eller tränas upp som nördar. Nördkultur är en rörelse, dvs. en reaktion. För många har nörden först upplevt exkludering för säregna beteenden och intressen.

"Nördkultur" kan associeras med denna rörelse, där det förtryck som enskilda personer upplevt också laddar deras försvar av den rörelse de identifierat sig med. Detta försvarar inget. Det innebär inte att nördkultur är oskyldig, tvärtom kan föreställningar inom "nördkulturen" ibland förstås som hat och förakt. Men för förändring av dessa föreställningar kräver en förståelse för hatets rötter och utifrån det kan vi förhoppningsvis arbeta med föreställningarna snarare än på kant.

2.1 Nördens Vrede: "Male Privilege" vs. "Äkta Män"

Så kallad nördkultur har en historia av att bestå av en stor andel av "töntar", en stereotyp som av kulturella skäl är genuskodad att mena "pojkar". Men dessa pojkar motsvarar inte heller kulturella mansideal. Dessa pojkar är en grupp som av en eller annan anledning blivit exkluderade för att de bryter mot maskulina ideal och i regel har varit föremål för våld och förnedring för detta. Många har tidigt blivit informerade genom vuxenvärlden, andra pojkar, flickor och media att de inte är "äkta män" för att de inte uppbär de kvalitéer en "äkta man" skall ha. De har i regel en dålig social begåvning, vilket ofta är en produkt av att de ofta har exkluderats från sociala sammanhang, före eller efter de upptäcktes som avvikare. För en behandling av föreställningar om "äkta män" och mobbing se William Pollack's Real Boys, alternativt Marcus Priftis svenska variant här.

Hela "nördkulturen" som kollektiv består inte av pojkar uthängda som "töntar" och vi kommer återkomma till det, men de finns i nördkulturen i större antal än i övriga populationen och det är deras svar på sin sociala exkludering som framkommer då nördkultur reagerar mot det omkringliggande samhället, så kallad anti-establishment.

Fråga: Är det vanligare att kalla flickor/kvinnor nördar idag än förr? Är det vanligt att flickor/kvinnor kallas för "töntar"?

När en grupp som innehåller många som blivit anklagade för att inte vara "äkta män" och ofta har blivit förtryckta av "äkta män" blir anklagade över att ha privilegier som "äkta män" så kommer reaktionen vara där efter. Det är då enkelt att i nästa stund anklaga dessa för att vara aggressiva och arga och om de inte vore så arga skulle de inte bli bemötta så illa.

Fråga: Varför får feminister så ofta frågan "varför är ni feminister så arga?"

I nördkulturens moral finns konfliktande genus och problematisk relation till mainstreamkulturens idéer om män och manlighet.

Magiker
Lugn, intelligent och sofistikerad.

Barbar
Stark, hetlevrad och korkad.

Den hypermaskuline de själva inte är kan idealiseras och pojkar kan tillåtas att spela honom och bära hans makt. Men mannen kan också demoniseras och göras narr av för sin dumhet och sitt testosteronstinna machobeteende. Dessa maskulina symboler kan vara samtida symboler för fienden och det egna jaget men det är osäkert vilken en pojke identifierar som vän och fiende.

Fråga: Vem av stereotyperna identifierar sig den manlige nörden med? Vem uppfattas som den privilegierade mannen? Hur hanteras genus i allmänhet av dem som inte passar in?

2.2 Nördens Vrede: Nöje eller flykt?

Datorspel, rollspel och serietidningar är för många ett nöje, en fritidssyssla. För många är det som med alkohol, hasardspel och liknande aktiviteter en verklighetsflykt. En frizon som erbjuder en tillfällig möjlighet att stänga av världen och bearbeta ångest. Den egna fantasin används som hjälpmedel, en coping eller "psykologisk medicinering". Detta beteende att söka sig bortom verkligheten kan jämföras med religiösa föreställningar som också dem är ett sätt att bearbeta situationen. Då trosuppfattningar som använts för att kapsla in ångest ifrågasätts kan reaktionen bli mycket kraftfull och aggressiv.

I allmänhet då det rör sig om beroenden eller verklighetsflykt bör nöje och ångestförlösning/stresslindring hållas isär. De kan ses lika vid första anblick, men kan för individer skilja sig åt. Triggar ett ifrågasättande av ett "nöje" en mycket stark reaktion, så kan det vara tecken på att det finns något mer i nöjet än nöjet.

Fråga: Vad använder du för att stressa av, fly världen en stund och göra dig trygg? Brukar ditt medel bli ifrågasatt om det är bra för dig? Hur reagerar du då detta tas ifrån dig?

2.3 Nördens Vrede: Nördkultur vs. moralister

Som tankeexperiment, föreställ dig att du skall berätta för Valerie Solanas att hon är privilegierad för att hon är vit eller förklara för henne att hon inte borde hata så mycket. Föreställ dig att du i ett invandrartätt område med hög arbetslöshet skall prata om de första-världen privilegium som de nu har. Föreställ dig att du som inhemskt född ateist skall göra ett studiebesök i en moské och prata om kvinnosyn. Hur går du till väga?

Jakten på töntarna har minskat sen nörden "blev inne", men på 80/90-tal saknades gränser när nördar kunde bli uthängda i riksmedia för att ägna sig åt satanism och djävulsdyrkan. Töntar har anklagats för hela moralkartan.

De har anklagats för att vara våldsamma och destruktiva.
De har anklagats för att vara empatilösa sociopater.
De har anklagats för att angripa sina egna.
De har anklagats av att ägna sig åt brottslig verksamhet.
De har anklagats för att slå mot kulturella auktoriteter.
De har anklagats för att vara smutsiga och lukta illa.
De har anklagats för att vara sexuellt avvikande.
De har anklagats för att vara suspekta.
Nu anklagas de vara elaka mot sina kvinnor.

Känns det igen?

Nördkulturen har en historia av att bli ifrågasatt och moraliserad. Det är lätt för någon som menar väl men som inte är mycket duktig på kulturen att hamna i fällan att bli identifierad som en person som klampar in efter ett långt tåg av tidigare moralister att berätta för nördar vad de gör för fel, för att sedan bli överraskade när de får en aggressiv reaktion som svar.

Det finns dock inget som säger att en förtryckt grupp är oskyldig. Nördkulturen kan i högsta grad själva vara förtryckande. Men grupper som ser sig själva som utsatta kommer att utveckla rigida föreställningar om äkta/oäkta som ett sätt att skilja på vän/fiende och detta gör dem svåra att hantera. Upplever sig en grupp att vara under förtryck kommer den att svara aggressivt mot främlingar, i synnerhet de som försöker förändra den, oavsett om de som försöker förändra har rätt eller ej. Då genus bearbetas behöver detta has i åtanke. Det går att förändra genus utan att moralisera.

Fråga: Varför anklagas ofta invandrare och mörkhyade för att utsätta deras kvinnor för våldtäkt eller för sexuellt avvikande?

2.4 Nörd som osäker identitet

Kallas en grupp något tillräckligt ofta så kommer de att identifiera sig med den och bygga en stolthet på begreppet. Bög, kvinna, satanist, feminist och nörd är alla begrepp som ursprungligen skapades av en annan grupp, ofta för att märka ut och trycka ner de som gavs denna etikett. Då en grupp är bildad på detta sätt brukar dess innehåll bli ganska osäkert och det blir en konflikt mellan tolkningar om vad gruppen tänks bestå av. Detta kallas i identitetspsykologin för Uncertainty Identity Theory. Forskningen har tittat på vad som händer i grupper där gruppen präglas av olika nivåer av ängslighet, oro och osäkerhet, men oklarhet om vad gruppen exakt innebär och står för.

En sak förtryckta grupper ofta gör är att utveckla ett "ressentiment" mot sin omvärld. Ressentiment är när du vänder på något någon annan anser positivt, och förklarar att det omvärlden håller på med är dåligt och moraliskt förkastligt. I nördkulturen finns en alternativ moral som är till för att kontra mainstreamkulturen, men bilden av hur gruppen fungerar överensstämmer inte med beteendet. Vill en förändra ett problematiskt beteende i en grupp som upplever sig som god så behöver en bearbeta identiteten men också förstå att osäkerhet och otrygghet påverkar en persons möjlighet att kunna förändra sin tolkning av "gruppen".

2.5 Under ytan

Bland nördar finns olika nivåer av sexualitet och personligheter. Egalitära nördar vill se sig själv som mer öppna, frigörande och bättre än omvärlden och formar gärna en föreställning om detta. De är gruppens "moderata". Men de som har föreställningar om de är bättre, godare och mer upplyst än den värld som förtryckt dem har en tendens att försvara motsatsen eftersom de osynliggör gruppens laster, ett fenomen som präglar många frigörelsegrupper och religioner som ser sig själva som "de goda". Det finns under dessa föreställningar personer som hyser rent hat och förakt mot omvärlden. Dessa två är inte uttryck för samma kultur, de förs dock in under samma etikett: "nördkultur".

Vi är inte vana att problematisera vår egna identitet. Ofta så försöker vi lägga beslag på identiteten och beskriva gruppen på ett sätt som passar oss i syfte att frysa ut dem som fungerar annorlunda. Att få rätt att förtolka sin egen eller en annan grupps natur är i sig en makt, varesig det görs på ett positivt eller destruktivt sätt.

Fråga: Vilka grupper kan du beskriva? Vilka grupper representerar du? Är du ond? Kan din grupp innehålla ont?

Del 3. Normförändringar

I studier om normförändrande kampanjer har det visat sig att få motsatt effekt att "belysa problemen". Kampanjer som varnat för ökad ungdomsfylla har ökat ungdomsfyllan och kampanjer som varnat för höjd energiförbrukning har höjt energiförbrukningen. Detta har att göra med att vi hellre tar efter hur vi tror andra gör, inte vad andra säger att vi borde göra. Vi tar efter andras beteenden istället för att följa moraliska regler.

"Social Proof" kallas denna socialpsykologiska påverkan (alltså något som socialt får oss att bete oss på ett visst sätt) där en person försöker efterlikna någon eller något de identifierar sig med. Därför kan beteende regleras i identiteten. Beskrivs en grupp att vara på ett visst sätt, så är det i regel dessa som får makt. De får bekräftelse som mer äkta representanter än de som avviker. Att beteende kan styras genom hur identiteten beskrivs kan vara en viktig del i att hantera extrema rörelser, men också rörelser som på ett eller annat sätt behöver påverkas.

Jämför detta med debatten om Islam. Beskrivs muslimer generellt för att vara Islamister, så är det Islamisterna som får förstärkning och makt, något som till regel slår mot moderata muslimer som inte är islamister. Beskrivs muslimer generellt för att vara moderata, så är det moderata som får förstärkning och makt. Beskrivs svenskar som rasister, så är det också rasister som får förstärkning och makt. Rasismen legitimeras. Beskrivs svenskar som motsatsen så är det motsatsen som får förstärkning och makt.

Fråga: Hur får vi bort problematiska beteenden om folk kopierar vad de tror andra gör?

3.1 Normförändring: Vem kallar du man?

I en teori om maskulinitet (hegemonisk maskulinitet) så finns det i samhället olika konflikter mellan mansideal och en hierarki mellan män baserat efter hur väl de efterliknar idealet. En bra bok på detta på svenska är Med en Uppenbar känsla för stil, som är en nödvändig bok för varje genusvetares bokhylla.

I skapandet av kategorin "man" så finns en konflikt om vem som är den "äkta mannen". Den "man" som just nu besitter styrka är den som omvärlden legitimerar och bekräftar.

”Man föds inte till kvinna, man blir det” - Simone De Beauvoir

I kölvattnet av denna konstruktion bildas spegelkategorin "kvinna" (det den äkta mannen inte är). Konstruktioner av "man" (inklusive "Male Privilege") stärker inte bara ett mansideal, det stärker också underkonstruktionen "kvinna" (det män inte är).

För att förändra genus behöver "män" beskrivas annorlunda. Personligen har jag redan slutat legitimera kriget om "äkta män". Jag tror vi är många som gör det samma. Skall jag köpa konceptet "äkta man" för en stund så känner jag i så fall många kvinnor som är äkta män. Tolka det hur du vill.

Fråga: Kan du beskriva "man" utan att beskriva "kvinna"?

3.2 Normförändring: Vem kallar du nörd? 

För att förstå nördkulturen så behöver den hanteras baserat på dess relation med samhället runt omkring. Den påverkas av den omkringliggande världens ideal och föreställningar, men den är inte helt en del av det. Tvärt om brukar den spegelvända omvärlden. I mainstreamkulturen finns en maskulinitet där pojkar som är "töntar" har varit underställda, i botten av hierarkin. I nördkulturen har det funnits en annan form av maskulinitet, där tönten får bli kung, alternativt sig själv där endast fantasin sätter gränser.

Men nörden är idag nästan lika ofta kvinna. Enligt marknadsundersökningar är 46% av konsumenterna av videospel kvinnor. För att förändra situationen för kvinnor och män i nördkulturen, så behöver konstruktionen av vad "nörd" är och vem som är "nörd" brytas ner. Men många män inom nördkulturen är feminister som verkat för och vill ha in fler kvinnor i hobbyn. Har du ett intresse av att förändra hur nördkultur fungerar så behöver fördomen om vem som är nörd utmanas. Både att nörd kodas som manligt och hur manlig nörd kodas.

Fråga: Föreställ dig en nörd. Hur ser nörden ut? Vilket kön? Varför tänkte du så?

Del 4. Förslag

Så avslutningsvis kommer här en del förslag. Kom först ihåg att många förändringar uppstår först efter att de identifierar sin existens och går ihop. Ansvaret ligger inte på pojkar eller flickor, utan på dem som vill förändra.

1. Ifrågasätt hur samhället förstår och genuskodar stereotypen "nörd" och "nördkultur" och se att denna etikett i sig innehåller hierarkier och konflikter kring vem som får definiera innehållet.
2. Bekräfta (och hamra in) att nördar består till nästan lika andel kvinnor som dock inte för den delen har samma åsikt. Skall vi äga begreppet nörd så skall "jag är nörd" vara något som ger samma stolthet för kvinnor som för män, vad vi än tycker i övrigt.
3. Sparka inte nedåt: klandra inte alla nördar för att vara sexuellt avvikande pojkar. Bekräfta existensen av manliga feminister i nördkulturen som inte nödvändigtvis är homosexuella (vissa är det) eller transexuella (vissa är det) men som ändå får höra att de inte är "äkta män" av världen runt omkring och av andra nördar. Dessa kan inte själva förändra nördkulturen, men de kan delta i en förändring.
4. Sparka uppåt. Kartlägg och ifrågasätt spelföretagen. Innehållet i många spel bestäms ofta av styrelsers antagande om vad som säljer och stereotyper om nördar, inte hur konsumenterna sakligt ser ut. Skilj på företag och bekräfta de som gör rätt. Klaga inte på de som gör fel genom att göra de representativa för alla. Spelindustrin kopierar även den vad den tror är framgångsrikt (social proof).
5. Utanför detta: ifrågasätt samhällets idéer om "äkta män", hur män är och hur män bör vara.
6. Var försiktig med moralisering av subkulturer och ta moralisering av subkulturer med en nypa salt. Om anklagelser riktat mot en grupp påminner om anklagelser riktat mot en annan utsatt grupp så finns det förmodligen mer under ytan.

4.1. Till sist

Läste du ända hit, grattis. Du får lite xp, en achievement men så vill jag att du slår för sanity.

Intersektionalism på annat språk

Detta är ett försök att förklara ett inlägg jag skrivit fast på ett mer begripligt och tillgängligt språk.

Det är en kommentar på twitterkritik av Jack Werner för en kommentar jag skrivit här.

Först... FÖRLÅT!!! Alltså, har man suttit och snöat ner sig i genusvetenskap rätt länge så får man ju liksom ord för saker som betyder väldigt mycket. Det är enklare att säga "intersektionalism" för den som kan ordet än att i vardagsspråk berätta vad det är. Men låt mig på så ren svenska jag kan förklara vad min kommentar betyder (det blir förenklat nu så jag kommer få bittra kommentarer från akademiker som blir arga för att jag förklarar på ett sätt de inte skulle gjort istället)... :(

Feminism! Vad är det? I ungefär hundrafemtio år nu har frågan om kvinnors rättigheter varit på tapeten. Kvinnorörelsen slogs för rösträtt och de vann. Men spola fram till 50-60-70 talet och feminismen fick nytt liv. Många kvinnor var nu redigt trötta på att möta massa fördomar för att de var kvinnor. De förväntades massa saker, gå i kortkort, högklackat och stå vid spisen. Män exploaterade kvinnor och det var dags att kvinnor gick samman och krävde rättigheter att vara människa (damnit!).

Feminismen var för KVINNOR vilket betyder ICKE-MAN och riktar sig mot ICKE-KVINNOR eller MAN. Detta kallas i samhällsvetenskapen för ett "konfliktsperspektiv". Jämför med Arbetare vs. Borgare, Öst vs. Väst, Svensk vs. Invandrare, Gudstroende vs ateister, Axis and Allies, Imperiet och Rebellerna. Är-du-inte-med-mig-är-du-emot-mig typ.

Kanske det var nödvändigt där och då att kvinnor gick samman och utmanade alla fördomar, men så började kritiken. Efter en tid dök det upp andra grupper som kände sig överkörda av sättet att prata om "kvinnor". Det hade bildats en slags feministisk elit. Hon var vit. Hon var utbildad. Hon var västerländsk. Hon var född kvinna och hon berättade nu för andra kvinnor vad de skulle vara.

En och en började folk ifrågasätta vad hon hade för rätt att prata för dem. Först var det kvinnor som inte var vita och västerländska. De mötte samma rasism i feministrörelsen och hur är det med deras bröder och pappor som också blev förtryckta genom rasism? Hur var det med lesbiska kvinnor? Transexuella?!? Eller kunde vita heterosexuella män tycka att könsroller - det är kass!

Kan en prostituerad vara feminist?
Kan en feminist tillverka och medverka i porrfilm?
Kan en feminist vara muslim !?!

Sådana här frågor gjorde att det här med "kvinna" inte längre var sådär jätteenkelt längre och det gamla sättet att formulera "feminismen" på fungerade inte riktigt så bra. Vad i smen är "kvinna" och vem bestämmer det?

Så kom intersektionalismen som alternativ i samhällsvetenskapen. Inter-vadå? Alltså, tänk dig det där med stereotyper. Om jag säger hemmafru, modell och genusvetare. Vad tänker du då? Vilket kön har de? Vilken utbildningsnivå? Vilka ekonomiska förutsättningar? Vad tänker du på om jag säger toffel, macho och tönt? Vad är en vit kränkt man? Vad är en "feminist"? Alla dessa ord är stereotyper och de är inte på samma nivåer. De kommer mötas väldigt olika av andra i samhället, ibland bli diskriminerande och hatade, ibland rosade och hyllade.

Intersektionalism är ett sätt att förstå förtryck, diskriminering och motsättningar som kan förstå grupper som hamnar mitt emellan när folk går i konflikt med enkla är-du-inte-med-mig-är-du-emot-mig. Intersektionalism kan räkna in språkkunskaper, smal, lång, utan talfel, rätt kultur, attraktiv, heterosexuell, utan avvikande kropp, rätt accent, utan kriminell belastning, psykiskt friskt, tillhörande i rätt parti, vuxen, inhemskt född, rik, intelligent, med arbete, bor i första världen, välrenomerad familj, inte röhårig, välutbildad med mera. Dessa är "maktaxlar". Lite baserat på kulturen runt omkring och vad du är i övrigt kan var och en av dessa vara bra och dåliga. När du kombinerar dem kan det påverka en person. Är det helt okej i samhället idag och vara lång och kvinna? Det är ju bra att vara lång och man?

Beroende på land, tid och omständigheter kan alla dessa vara bättre eller sämre och vad som var dåligt igår kan vara bra idag. Nörden HATADES GROVT för 30 år sedan, demoniserades i media och var nästan fruktad för sina intresses skull. Idag är det hippt att vara nörd och det är inte längre ett ord som klassas som manligt på samma sätt som det gjordes förr. För 30 år sedan hängdes homosexuella ut i vardagspressen. Idag gör de omtyckt TV. Eller ja, de som är "rätt" och "inne" i övrigt.

Intersektionalism.

Mitt liv som oäkta feminist

Kvinnor och män möts olika genom livet och får olika erfarenheter, både av kvinnor och av män. Kvinnor utsätts på många sätt genom livet, genom påtryckta raggningsförsök på krogen, privata meddelanden på internet med sexuella inviter eller hot, reducerande och trivialiserade i arbetslivet, definierade som efterblivna i traditionella religioner, blir bemötta som barn istället för vuxna och bli ifrågasatta när mannen, pojkvännen, sambon eller partnern tar hand om ens barn medan en själv arbetar. Det är en erfarenhet en manskroppad person inte upplever och det är en vardagsdiskriminering som är tyngre psykologiskt att bära än vad folk begriper. Om de inte sett experimentdatan socialpsykologin samlat in under flera generationer nu. Om de inte själva mött en liknande diskriminering och kan relatera till den. Om de inte är öppna för att lyssna och förstå.

Jag bär en mans kropp som jag inte identifierar mig med. Jag förstod att jag inte passade in redan i tidiga tonåren. Jag mötte förväntningar av både kvinnor och män som inte överensstämde med mig som person, som ofta kändes orättvisa, motstridiga och som inte hängde ihop. Jag var förväntad att ha vissa kompetenser och intressen som jag inte hade eller ville skaffa och jag fick ett personligt ansvar jag som mobbad inte skulle haft. "Om du inte ensam klarar att motstå en systematisk misshandel under hela din barndom så är det ditt fel, du måste ju göra motstånd fattar du väl?", det är ungefär så jag blev bemött av vuxna, lärare, studieassistenter och min egen far. Jag klarade inte det. Mina betyg gick i botten, jag kunde inte studera vidare, min sociala fobi gjorde att jag inte kunde ha vänner att lita på förrän 20-årsåldern, jag skyddade mig genom att isolera mig i fantasivärldar. Böcker, filmer, datorspel där jag alltid spelade kvinna som jag själv identifierade mig med. Även om jag idag fått stöd och återvände till skolan då jag var 29 kommer den här tiden påverka mig livet ut. Jag studerar men är arbetslös och det decennium som passerat kommer att påverka min pension. Men jag har bestämt mig för att göra en mening och använda erfarenheten som bränsle för viljan att göra en förändring för andra.

De förväntningar en manskroppad person får tilldelas tidigt via familj, media och vänner. De är förväntningar en kvinnokroppad person endast kan läsa om eller förstå om hon tar sig tid att lyssna, om hon för en tid klär sig med en mans ansikte och bär en mans namn i miljöer med kvinnor och män som hyllar manliga ideal. För män är "manliga" förväntningar något som kan vara både positiva och negativa baserat på hur de är som personer. Vissa drar nytta av dem, men de som avviker stjälps. Dem som drar nytta av förväntningarna vill inte alltid ha dem. Vem vill se sin mor, sin syster och sina kamrater nekas i livet på inga andra grunder än kroppen? De som missgynnas av förväntningarna kan försvara dem ändå. De känner ett värde i att uppfylla en roll de inte kan stiga ur, en stolthet av att följa de förväntningar som bryter ner dem. Men så finns det dem som både drar nytta av dem och vill ha dem och använder dem för att få en maktposition över andra.

Vi som inte önskar bli bemötta med förväntningar som inte har något att göra med hur vi är som personer måste finna sätt att själva berätta, ha kunskaperna att kunna berätta och hoppas på att någon lyssnar. Min utbildning har gett mig kunskaper att se igenom falsk förväntan och gett mig verktyg att berätta om mina. Men mina erfarenheter är endast relevanta när jag kan jämföra dem med andras erfarenheter och relatera till dem.

När jag använder kvinnligt namn och avatar på forum och internetspel får jag privata meddelanden som hotar med allt möjligt ofta av sexuell karaktär, men jag får inget alls med ett manligt namn och avatar. När jag började röra mig in på feministiska forum i mitten av 90-talet och märkte att så fort jag inte använde genusneutralt eller kvinnligt smeknamn och avatar så kunde jag inte delta i feministiska frågor eller feministiska samtal. Jag var en patriarkal agent. Jag var pedofil, våldtäktsman eller satanist. Vissa av dessa förde socio-biologiska resonemang som du ofta bara hittar på flashbacks rasbiologiska forum vilket ansågs okej och oproblematiskt. Mina ord och ifrågasättande tolkades alltid hårdare och mer aggressiva oavsett vad som sades och jag angreps ofta. Varför är du så arg? Varför är du så hård? Men jag lärde mig kvickt att jag inte kunde försvara mig från angreppen för då förvrängdes mina ord och jag rapporterades, ofta med uppgörelse bakom ryggen.

Igen. Att försvara sig och utmana förväntan ansågs vara en attack som riskerade utestängning.

Endast att jag syndes till ansågs försvåra samtal och folk lämnade forumen för "männen" och "mansdominansen". Jag ansågs privilegierad och gynnad av patriarkatet och jag skulle förstå detta. Jag fick mina erfarenheter förklarade för mig av någon som aldrig haft dem. Detta blev jag tillsagd av personer som levt upp i förhållandevis fungerande familjeförhållanden och som inte blivit misshandlade under hela sin barndom men mött orättvisor kopplat till sitt eget kön. Men många av dessa hade arbete, relationer, vänner och andra privilegium som sågs som självklara. När jag berättade om mina erfarenheter och min situation tog jag på mig en offerkofta.

Jag lärde mig vikten av vänner med rätt attribut på den tiden, alltså som kunde sköta snacket med dem som värderade attribut över person. Vänner födda kvinnor, som kände mig, visste min bakgrund och kunde försvara mig. Kvinnor jag kunde gå till för att söka hjälp och som moderatorer lyssnade på. Men det var alltid en kostnad för både dem och mig. För mig kostar det att offentligt gå ut som sårbar. Mina vänner riskerades att bli kallade kvinnofientliga och utfrysta. Men jag insåg också min roll att vara en vän för andra, att jag ibland genom min hudfärg, kroppsform, kunskaper och förmåga att kommunicera i skrift har ett ansvar i att hjälpa andra om jag kan. Här har jag ett privilegium, jag kan få män att lyssna om de bara lyssnar på män. Inte genom hur jag är och känner som person, men genom hur jag ser ut. Jag har rätt mask på mig och kan försöka skådespela "manlighet". Jag har samma privilegium genom Vitt Ariskt Motstånd som bara lyssnar på vita. Men jag känner ungefär det samma för både dem som kategoriserar efter kön som jag känner inför dem som kategoriserar efter ras. De är samhällsproblem. Det känns som ett ansvar, inte ett privilegium, att prata med dem.

Feminism lärde mig om härskartekniker, bekräftelsetekniker och motstrategier. Jag önskar jag lärde mig dem som ung. Jag önskar att jag inte behövde använda bekräftelsetekniker och motstrategier oftare i feministiska rörelser än utanför.

Detta var 90-talet. Judith Butler hade ganska kommit ut med genustrubbel och Nina Björk hade kommit ut med sin Under det rosa täcket: Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier. Detta var en ny tolkning av kön, könsroller och sexualitet som utmanade den andra vågens tolkningsmodell. Som avvikande var detta för mig en frihet. Äntligen kände man att nu skulle skulle fler arbeta mot könsroller, könad ansvarsfördelning och könade förväntningar. En annan utmanare kom via Indien med Talpade Chandra Mohanty's icke-västerländska perspektiv i Under Western Eyes som ifrågasatte den västerländska konstruktionen "patriarkat" och föreslog intersektionalism som verktyg där könande subkulturer och kulturella begrepp samverkar med andra maktaxlar så som klass, ekonomi, hudfärg och ursprung. Detta var en modell akademin och genusvetenskapen började arbeta efter medan det tvåkönade konfliktsperspektivet i andra vågen fasades ut. Som manskroppad "nörd" hörde jag till en stereotyp som angreps extremt hårt på 80-90 talen och demoniserades ständigt för vår hobby så jag kunde direkt identifiera mig med hur kulturella stereotyper och makt samverkar. Det är idag lika givet för mig att en modell, genusvetare och hemmafru inte är samma grupp liksom nörd, yuppie och atlet. Stereotyperna går in i varandra och utnyttjar varandra och genus används ofta som ett vapen för att sparka nedåt.

"Datorspelande mammor" ger 504 träffar på google, "datorspelande pappa" ger 1. Varför?

Utanför akademin gick revolutionen åt andra hållet. En teori som bygger på två grupper där den ena är per definition förtryckt, skapar med tid ett parti som förtrycker sina egna.

Det bildades inom feminismen en elit på andra vågens tolkning av kön där biologiskt födda kvinnor skall bekämpa biologiskt födda män. Den var transfobisk, hierarkisk, krävde lojalitet och gjorde sin egen tolkningsmodell av "kvinna" till oifrågasättbar dogm. Den "feminism" tog en utveckling som på många sätt fungerade som en sekt gör. Biologiska män och kvinnor med avvikande tolkning av feminism blockerades och kvinnofientliga åsikter fick gehör och överlevde förmodligen tack vare betoningen på identitetsbaserad lojalitet över ideologi. "Systerskap" och "solidaritet" innebär järnhård rättning i ledet. Med lojalitet steg de oifrågasättbara ledarna som definierade hur feminism skall vara och hur kvinnor skall vara. Detta var inte feminism i sig, bara en gruppidentitet med namnet. Under den andra vågen räckte det att stå upp för sentida feministiska teorier för att riskera utestängning. Rörelsen blev en produkt av dess auktoritära och karismatiska ledare, deras personer, deras åsikter, deras rätt att få definiera vad äkta feminism är och skall vara. Denna "feminism" exponerades i rikstv, plockades ner och en epok gick i graven.

När det kommer till makt skiljer sig inte kvinnor från män och att kalla sig feminist innebär inte att vad man gör är feminism. Hat är hat. Det är ett förakt mot vad som anses källan för ens frustrationer. En hatgrupp har en världsbild som är tillräckligt sammanhängande för att kunna legitimera hat och göra hatobjektet till fair game och forcerar den över andra. När en rörelse blivit en hatgrupp kan den inte längre räddas. Den måste kollapsa för att rädda det som var av värde i den.

Det skulle ta en generation från genustrubbel till machofabriken. Machofabriken är en verksamhet som idag går under ROKS stöd och hanterar destruktivitet i mansidealet. Skadliga mansideal har bl.a. spårats till Mäns Våld Mot Kvinnor. Mansideal och kvinnoideal är egentligen produkter av samma ideologi som står för könsideal, ofta skapat när någon försöker definiera skillnader mellan kvinnor och män.

Detta är något andra vågens feminism inte kan arbeta med. I sin yttersta enkelhet är andra vågens teori en tro på "mannen". Mannen är ett slags oberoende väsen som skapar "patriarkat" och  "mansordning" genom sin egen agentur utan någon egentlig anledning mer än illvillighet och rationaliserat egenintresse. Samtidigt laddas mannen med positiva värden, de har makt, inkomst, status, ledarroll etc. Fundera en stund på vad detta säger om teoretikern som har denna teori om "män", vilken människosyn de har och vad de värderar. Jag har spekulerat i att börja kalla andra vågen för "patriarkal feminism".
 Andra vågens upplevda förhandsrätt finns kvar. Det finns fortfarande dem som på feministiska forum öppet försöker förklara vad kvinnor är och skall vara, vad män är och skall vara, vad feminism är och skall vara på ett sätt som inte tar någon hänsyn till den feministiska teoriutvecklingen under de senaste 20 åren. De polariserar genom att prata om sin egen tolkning som "äkta" och de använder kön för att polarisera. De kan nyttja samhällets andra maktordningar för att dominera, exkludera allt från transpersoner, ickevita, personer ur andra kulturer, personer utanför medelklassen, personer som ägnar sig åt fel sex, män som vill arbeta mot mansideal etc. De känner inte till feminismens dilemman. De har aldrig läst feministisk teori. Vad som inte gynnar dem kallar de för antifeminism. De gör det svårt för många grupper att delta för de måste hålla på att påminna om de feministiska teorier som inkluderar dem.

När en måste skydda sig från diskriminering försvagas ens möjlighet att göra något alls och det kan förklara en hel grupp, rörelse, företag eller land. Diskriminering är sällan offentlig. Den sker under ytan och den bygger på olika måttstockar. Är du fel "tolereras" du till du gör minsta misstag. Är du rätt kan du göra många misstag och i värsta fall få en varning. Du blir då och då påmind om att du inofficiellt inte är medlem i gruppen och inte skall känna dig hemma.


Paradoxen bakom andra vågen är helt begriplig om man känner till den psykologiska forskningen kring grupprocesser där lojal identitet ersatt upplyst ideologi och den psykologiska forskningen till hur osäkerhet leder till förenklingar, låsta grupper och svartvit tänkande.

Till sist några slutsatser.

• Kvinnor och män är mer lika än vad äldre teorier ger sken av. En konstellation med endast kvinnor bildar samma makthierarkier som en konstellation med endast män. Då ideologi blir identitet blir den en grund för att bygga upp personlig makt.
• En hierarki baserat på kön istället för ideologi angriper först motsatt kön, sedan eget kön, sedan medlemmar som inte följer ledarnas ideologi i den ordningen.
• En rörelse kan inte samtidigt vara byggd på "kvinnokamp" och "jämställdhet". Den föregående kräver en definition för vad en "äkta kvinna är" och "äkta kvinna" bestäms av dem med högst socialt kapital.
• Vissa människor, oavsett kön, identifierar sig med sitt kön och finner trygghet i en grupp bestående av endast detta kön. Män har många sådana grupper. Kvinnor inte så många. Ingen är välkomnande för dem som avviker.
• En icke upplyst feminist som inte tagit till sig feminismens senaste 30 år av dilemman kommer anta en förbestämd form (västerländsk, heterobinär och puritan). Hierarkin reproduceras genom lojalitet till dem som exkluderar.

För min del så har jag bestämt mig för att jag är feminist och jag arbetar på att förändra samhället med de bästa verktyg jag hittat i psykologin. Det är mitt sätt att ge min bakgrund en mening. Jag behöver inte någon annans tillåtelse i att göra detta. Jag är feminist i vad jag gör och enligt de teorier där jag ingår och som fångar mina erfarenheter. Jag är inte feminist genom någons godkännande. Det är upp till mig och jag får arbeta på egen hand om så nödvändigt. Jag arbetar för att finna och upplösa idéer och stereotyper som i förlängningen begränsar människor pågrund av deras kön.

Men jag påstår inte mig själv som "äkta feminist" för det finns ingen äkta feminism. Feminismen rymmer många grenar. Det finns feminism som tillåter oss behandla genus över tid och rum och det finns feminism för dem som vill skapa genus för att bygga upp sin egen makt.