Syftet med detta inlägg är att sätta kommentaren "people in general don't care about men. we are pretty much robots who aren't allowed to show emotion. we're taught from a young age that boys don't cry" i ett sammanhang och nyansera frågan "Är män förtryckta?".
Det största problemet med frågan "förtrycks män som grupp?" är att den bygger på och förväntar sig heteronormativitet. För att förstå kommentaren i bilden behövs "män" förstås inte som grupp utan som en social konstruktion och som en del av heteronormativiteten som ideologi och kulturell konstruktion. Att tala om kön som "grupp" eller som stereotyp är en del av heteronormativiteten. Heteronormativiteten separerar pojkar och flickor och tilldelar dessa åtskilda ideal och roller, krav och förväntningar, ofta knutna till stereotypiska ideal, idoler, förebilder och exempel. Som åtskilda bildar flickor och pojkar de grupper som upprätthåller gruppideal och grupphierarkier. För djupare behandling av hur flickgrupper fungerar se Fanny Ambjörnssons I En Klass för Sig och för en primer för hur pojkgrupper fungerar se Stephen Mendel-Enks Med Uppenbar Känsla För Stil.
Heteronormativiteten är förtryckande mot alla de pojkar/män/kvinnor/flickor som inte passar in i de krav och förväntningar som gruppkonstruktionerna uppehåller (återkommer till förväntningar/krav på pojkar och varför de är förtryckande längre ner). Heteronormativiteten uppehålls av kulturen, religionen ("Adam och Eva"), media, skolpersonals attityder, föräldrar, sporten, leksaker etc. Notera att det inte är "män" eller "kvinnor" som grupp som forcerar dessa, utan heteronormativa kvinnor och män som tillsammans uppehåller världsbilder med denna illusion och lägger grund för "förtryck" av dem som inte passar in. En behöver inte vara HBTQ för att drabbas av heteronormativiteten, det räcker bara med att inte passa in i de krav och ideal som dem med makt och status sätter upp (mer om dessa längre ner).
1976 formulerade de amerikanska samhällsvetarna Deborah David och Robert Brannon fyra koder för de förväntningar/krav som tilldelats unga pojkar i starkt heteronormativa kulturer. Koderna spegelvänt kan ses som kvinnliga privilegier, dvs det är förväntningar/krav som flickor/kvinnor sällan behövt uppleva och är därför inte en del av den generella kvinnans upplevelser. Notera att i Sverige har följande kravbild börjat luckras upp. Bland svenska 70-talister har förmodligen alla pojkar/män mött den. För 80-talister har den börjat luckras upp. 90-talister kan ha duckat den helt om de har tur. Dessutom har flickor/kvinnor börjat utsättas för dessa mer och mer tack vare förändrade genusroller och förändrad arbetsmarknad. Däremot är det nyttigt att känna till detta när en t.ex. har att göra med amerikaner för många lever fortfarande starkt under dessa ideal vilket kan vara förvirrande då en är van vid vår svenska bubbla. Det kan också vara värt att känna till dessa för den som ger sig in i mansdominerade yrken där de gamla förväntningarna hänger kvar.
Mansidealet, en förtryckande konstruktion?
(du kan läsa Marcus Priftis fördjupning av detta här)
Be a Sturdy Oak (Var fast som en klippa)
En pojke skall stå självständig och stark. Pojken har personligt ansvar för allt som rör honom. Han bör vara stabil och kontrollerad, stark och oberoende. Han skall inte vara beroende av andra. Han får inte be om hjälp utan skall fixa saker själv. Han får inte gnälla, vara ängslig, oroa sig, visa ångest, rädsla, visa svaghet med mera. Han får inte gråta. Han skall vara likt en klippa i storm, orörlig och oberörd. (Denna del är det forumskribenten hänvisar till. De som bryter mot denna regel kommer att möta stigma och förakt och det är det forumskribenten hänvisar till. Det är också denna del som åsamkar problem med att visa och förstå känslor eftersom de undantrycks och stigmatiseras. Min far brukade då jag berättade om att jag blivit mobbad säga "den som ger sig in i leken den får leken tåla". Jag ansågs ha personligt ansvar för att inte bli slagen, trots att attackerna av pojkgänget mot mig var kalkylerade, koordinerade och jag blev uppsökt i korridor/uppehållsrum. Jämför med victim-blaming).
Be a Big Wheel (Var en framgångsrik Höjdare)
En pojke förväntas ta ansvar inte bara för sig själv utan också för andra. Han skall vara det stora hjulet som får världen att gå runt. Han skall fixa, beskydda, stå när andra faller. Han skall bygga, skapa, uppehålla det andra är beroende av. Han skall besitta prestige, kompetens, styrka och andra förmågor som låter honom fixa världen. Hans värde som människa är kopplad till hans duglighet för andra, det han gör för andra. (Denna del leder till att pojkar/män ofta tilldelas eller skaffar sig makt och möter stigma ifall de inte vill. Det binder också känslan av värde till den egna prestationen och bekräftelse för denna, något som skapar en känsla av otrygghet).
No Sissy Stuff (Inget fjolleri)
En pojke får inte ägna sig åt fjolliga saker. Sådant är förbehållt kvinnor. Han får inte ägna sig åt mjuka lekar, vårda, vårda barn, sy, sticka, leka med dockor, titta på romantiska komedier med mera. (Det är denna delen som gör manskonstruktionen misogyn/kvinnohatisk och det är denna del som framförallt slår mot trans- och homosexuella).
Give 'em Hell (Låt dem se på fan)
Pojken skall tåla våld och utdela våld mot orättvisor. Han skall tydligt demonstrera och visa vrede eller aggression mot dem som gjort honom eller någon av de som är beroende av honom något orätt. Han skall upprätthålla sin och sin familjs heder och ära. Han skall inte låta hån, kränkningar, förolämpningar med mera gå ostraffade. Legitimerande attityder från skolpersonal som "pojkar är pojkar" och "pojklek" hör delvis hemma här. (Det är denna delen som gör manskonstruktionen destruktiv och våldsam).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar