Valerie Solanas vithetsprivilegium eller hur betoning av ETT privilegium inte är intersektionalism

Denna artikel syftar till att belysa hur betonande av specifika privilegium/strukturer kan osynliggöra andra. Den består främst av reflektioner jag gjort efter att sett personer som i en vardagssituation slentrianmässigt betonat synliga attribut (hudfärg och kön) utan att ta hänsyn till osynliga attribut (funktionshinder, hbtq eller klass).

Målet här är inte att avfärda existensen av privilegium i sig. Det handlar om en specifik handling, det vill säga att betona privilegium. "Betonande" är handlingen att anmärka att en person har ett visst attribut och därmed sätta fokus på just detta attribut i en social kontext.

För att illustrera skillnaden på sådant betonande och en mer genomtänkt intersektionalistisk behandling av en person tänker jag använda mig av ett extremt exempel. Valerie Solanas till höger är en amerikansk författare, mest känd för att ha författat SCUM-manifestet eller för mordförsöket på konstnären Andy Warhol.

Inledningsvis kommer jag först betona något specifikt:
Valerie Jean Solanas var en vit amerikan.

Två sätt att förklara privilegium på

Vi skall först titta på två olika sätt att i en social situation förklara vad ett privilegium är för något och sedan titta på konsekvenserna. Observera språkets makt. I retorik handlar det om hur publiken uppfattar det som sägs, inte hur enskilda tolkar orden som används.

Avsaknad av stigma. Negativt tolkat är privilegium ett undantagstillstånd eller avsaknad av ett specifikt stigma. Med andra ord, personen utsätts inte för de specifika erfarenheter, laster och krav som en annan demografi utsätts för. En negativ beskrivning av privilegium upphör där. Inget annat sägs. Detta är egentligen den feministiska definitionen av privilegium.

Socialt välstånd. Positivt tolkat är privilegium fördelar den privilegierade njuter av. Detta kan inkludera en positiv uppskattning av deras värde och arbete, högre social status och större frihet att i samhället röra sig, handla saker, hitta arbete, leka runt och tala fritt. Detta är hur privilegium ofta används i vardagsspråk där en "privilegierad" person är en analys av hela personen. Genom att vara "privilegierad" menas det att personen njuter av socialt välstånd, välbefinnande och generellt har det ganska bra.

I regel gör människor snabba värderingar. Det behöver inte vara fel; till vardags måste vi ofta luta oss på stereotyper och ytliga attribut för att göra bedömningar som gör att våra liv fungerar. Detta är dock en rot till diskriminerande strukturer eftersom vi i våra kvicka bedömningar beter oss mot människor baserat på vilka stereotyper vi bedömer dem efter. Vid tester som Implicit-Association Test visar det sig att även människor som anser sig fördomsfria gör negativa bedömningar av grupper de inte borde bedöma negativt. I synnerhet att tolka hudfärg på olika sätt. På grund av rasism har vita ett privilegium i jämförelse med färgade i samma sociala, politiska och ekonomiska miljöer.

Valerie Solanas var vit och hade därför ett vithetsprivilegium. Solanas talade och skrev dessutom god engelska, hon var inte överviktig, hon hade inte talsvårigheter, hon var attraktiv, hon satt inte i rullstol, hon hade rätt längd för hennes kön, hon var euro-amerikan, intelligent, hade en god utbildning och hon var inte rödhårig/ginger.  Ju fler privilegium vi betonar på detta sätt (längd, uppväxt i storstad, ej invandrare etc), ju bättre låter det (ett fenomen som i psykologin kallas för subadditivitet).

Så långt låter det som om Valerie Solanas en mycket privilegierad individ med många fördelar. Om vi i vardagsstress gör en kvick personlighetsanalys och ställer oss frågan; "Är Valerie Solanas Privilegierad?" så får vi efter en kvick ögonblicksbild följande slutsats:

"Valerie Solanas är vit. Genom sin vithet njöt hon av positiv uppskattning av deras värde och arbete, högre social status och större frihet att i samhället röra sig, handla saker, hitta arbete, leka runt och tala fritt."

Från ett attribut till intersektionalism...

Under 70-80 talen var så kallade konfliktperspektiv populära i samhällsvetenskaperna. De innebär en idé om olika grupper i konflikt där en grupp skaffar sig fördelar genom att sitta på en annan. "Intersektionalism" kallas studier som tar hänsyn till interaktionen av multipla system av förtryck och diskriminering. Intersektionalism skiljer sig från konfliktsperspektiv i att de både tar hänsyn till och summerar så många maktaxlar som möjligt och tittar på interaktionen mellan dem, framförallt då det rör kulturella stereotyper (modell, yuppie, genusvetare, atlet, hemmafru, nörd, aspergare, feminist...).

Om vi gör en intersektionell analys av hela Valerie Solanas person så räcker det inte med en ytlig analys. Vi måste ta hänsyn till så många strukturer som möjligt. För enkelhetens skull lyfter jag främst fram vad som nämns på hennes wikipediasida och tar bara upp de viktigaste strukturerna.

Vid en djupare analys avslöjar det sig att Valerie Solanas påverkas av många strukturer som inte syns på hennes yta:

* Uppväxt (Trasig Familj, fysisk misshandlad av fosterfamilj) och klass (hemlös, tiggare)

* Sexuell stigma (Prostituterad)

* HBTQ/CIS-Norm (Lesbisk)

* Funktion (Paranoid schizofreni)

Efter den intersektionella analysen framgår det att trots att Valerie Solanas var vit så är summan av hennes person och erfarenheter inte den av en privilegierad person.

En kvick betoning av hennes hudfärg på det sättet som gjordes ovan gjorde att vi missade många osynliga strukturer som försatte Solana i en utsatt och underlägsen position. Genom att endast betona ett attribut osynliggjordes inte bara de maktstrukturer som tyngde Valerie Solanas, genom osynliggörandet förvärrades dessa.

Ett exempel

Kanske har någon redan anmärkt på det faktum att Valerie Solanas är kvinna, därför skall vi ta en titt på en man. Mannen på bilden hette Hogan och av ytan att bedöma är Hogan både vit och man. Hogan är också en av de hemlösa narkomaner som följs i den socialantropologiska studie som i bokform heter Righteous Dopefiend. Han har som många i hans situation hittat att sprutinjektion i muskelvävnad ger en bättre effekt och han har på bilden precis fått en behandling för detta.

I Righteous Dopefiend beskrivs kontrasten mellan svarta och vita. Båda påverkades av klasstrukturen. I den amerikanska miljön tas ingen hänsyn till faktorer som klass och uppväxtförhållanden. En hemlös narkoman ställs under starka normer om personligt ansvar. De svarta uteliggarna drabbades av rasism, men en svart bedömdes samtidigt på grund av sin situation ha en ursäkt för missbruk och kriminalitet. Svarta uteliggare hade en solidaritet dels från den svarta communityn samt vissa sociala åtgärder. I deras klassposition hade de unika verktyg för att ta sig ur missbruk eller kriminalitet förutsatt att de sökte hjälp. De vita ställdes endast under klasstrukturen. Den vita communityn visade endast stigma istället för solidaritet. Denna stigma var baserad på idén att de vita "valt" sin situation vilket gjorde det svårt om inte omöjligt att återvända till samhället. Många narkomaner i studien hade till sist svalt normen om det personliga ansvaret och kände en stolthet i sitt "val att förstöra sig själv". Detta mantra gav dem en känsla av makt att de åtminstone hade styrkan att göra just det. Förstöra sig själva.

Hogan var förvisso både vit och man. Interaktionen av maktaxlar gjorde att han i högre utsträckning ansågs vara personligt ansvarig för sin position och därmed inte berättigad hjälp. Interaktionen mellan maktaxlar kan endast förstås i en intersektionalistisk analys, men blir osynliggjord då endast ett eller ett par ytliga attribut betonas. Hogan dog i överdos ett par veckor efter att fotot togs.

Sammanfattningsvis...

Så länge privilegium beskrivs som avsaknad av stigma så görs inga fler bedömningar av en person. Vithetsprivilegiet är en hänsyn till rasistiska strukturer som på flera sätt hämmar människor att kunna delta i samhället på lika villkor. Med medvetenhet om hudfärg, kön, klass, sexualitet, funktion, social förmåga, utbildningsnivå, intelligens, kroppslig förmåga, utseende med mera så tas hänsyn till många strukturer som skiktar samhället på olika sätt.

Men då privilegium används slentrianmässigt för att göra kvicka ytliga och stereotypiska bedömningar på enstaka attribut eller som inte tar hänsyn till osynliga maktaxlar så blir betonandet av privilegium en struktur i sig. Ett sätt att maskera en rad viktiga men på ytan osynliga strukturer. Strukturer som för de mest utsatta är en skillnad på liv och död.

Kategorisk psykologi vs. Separatistisk strategi

Jag ber om ursäkt om följande blogginlägg kan vara lite svårläst. Detta är en copy-paste ur en sammanfattning jag tidigare gjort på den psykologiska forskningen om hur betoning av kategorier förändrar människors förmåga att uppleva och förstå verkligheten. Det här är ungefär 50 års forskning som strider mot att "separatism" skulle fungerar som strategi för att upplösa förtryck/diskriminering. Forskningen visar tvärtom att separatism inte bara orsakar förtryck och diskriminering, det orsakar också en slags "kognitiv ärrbildning" på den som exponeras för mycket för kategori-indelningen som separeras efter, vilken med tiden blir svårare och svårare att "läka". Det separatistiska behovet är en produkt av tidigare separatism. Separatism leder till behov av mer separatism och orsakar mer separatism. Osäkerhet fördjupar/triggar detta ännu mer och leder i förlängningen till klyftor i grupper och ökad vilja till våld och konflikt.
Kanske skriver jag om detta till lite enklare språk i framtiden när jag får tid.

Accentueringseffekten och social-identitetsteori

I ett klassiskt experiment av Tajfel och Wilkes uppskattades längdskillnader mellan linjer som längre då olika längder först namngivits med kategoriska titlar (längre jämfört med om linjerna inte tilldelats kategorier). I sin studie beskrev Tajfel den så kallade ”accentueringseffekten”; genom att tilldela fysiska stimuli kategorier blir den subjektiva upplevelsen av skillnaden mellan dem större. Samtidigt upplevs skillnaden inom kategorierna som mindre. Studien har spelat en nyckelroll i att belysa de kognitiva processerna bakom stereotypifiering. Tajfel och dennes kollegor utvecklade det så kallade ”minimala-grupper” paradigmet för att förstå diskriminering mellan grupper; endast indelning i kategorier var tillräckligt för att personer skulle börja positivt särbehandla personer inom sin egen grupp, trots att de medverkande inte visste vilka som faktiskt ingick i den, eller att gruppen ens existerade.

Med utgångspunkt från minimala grupper utvecklade Tajfel och Turner social identitetsteori som innebär att människor först kategoriserar sig själv efter en grupp, sedan jämförs gruppen med andra grupper. Utifrån det föreslog Tajfel ett motiv till att ingå i en grupp; människor försöker hela tiden söka efter sådant som utpräglar gruppen från andra grupper, för genom känslan av att gruppen utmärker sig så förstärks också individens självkänsla.

Osäkerhets-identitetsteori och entitativity

I en uppföljning till det så kallade ”linjeexperimentet” demonstrerade även Corneille mfl. att skillnaderna upplevs större under osäkerhet.

Osäkerhets-identitetsteori utgår från att osäkerhet är det primära motivet att ingå i en grupp. Osäkerhet i sig kan vara både spännande och få oss att känna oss levande, t.ex. när vi träffar människor eller reser bort till okända platser. Men att vara förlorad på en farlig plats, socialt isolerad eller vara osäker på vem vi är eller hur vi passar in upplevs som obehagligt. Ett sätt att dämpa sin osäkerhet kan vara att i sina tankar strukturera omvärlden så att den blir mer begriplig och upplevs som logisk och koherent.

Hogg går tillbaka till hur Tajfel såg på sociala grupper; dessa är kognitivt representerade som grupprototyper; idéer som representerar grupper. När vi kategoriserar en individ enligt en grupprototyp så sker en depersonifiering; vi tilldelar personen olika förväntade attribut och ser dem inte som unika individer utan som representanter för gruppen. Detta sker även då en individ kategoriserar sig själv, självbilden jämförs med ingruppens prototyp, vilken även inkluderar en beskrivning över hur de är och hur de skall vara och bete sig. Då personen kan jämföra sina beteenden och sitt sätt att vara med sin grupprototyp så minskar också graden av osäkerhet, grupprototypen är vägledande.

Dessa prototyper bygger också på principen om metakontrast; kategorier av prototyper jämförs kontinuerligt med andra kategorier vilket förstärker upplevelsen av likheter inom kategorin och förstärker upplevelsen av olikheter med andra kategorier. Kategorier är alltså baserade på sitt sammanhang.

När personer känner sig mer osäkra så förstärker de sin grupprototyp; de ökar upplevelsen av gruppen som mer lika. Entitativity är ett begrepp som beskriver hur väl sammansatt gruppen upplevs att vara. Det är på grund av detta, menar Hogg, Meehan och Farquharson som personer, som är präglade av osäkerhet, kan söka sig till strängare grupper med klarare ramverk, auktoriteter och regler. De kan rent av söka sig till grupper med radikalt innehåll. Sådana grupper gör mer för att minska osäkerheten än ”mjuka” sådana.

Sherman, Hogg och Maitner utgick från att människor, genom att göra sin upplevelse av omvärlden som mer logisk och koherent också gör den mer förutsägbar. För att undvika osäkerhet om självet och framtiden förstärker därför en individ sin idé om den egna gruppen och relationen till andra grupper. Detta medför att de polariserar (differentierar) mer mellan grupper som är viktiga för dem än individer som känner sig säkra över sig själva och framtiden.

Referenser

Corneille, O., Klein, O., Lambert, S., & Judd, C. M. (2002). On the role of familiarity with units of measurement in categorical accentuation: Tajfel and Wilkes (1963) revisited and replicated. Psychological Science, 4, 380–383. [ doi: 10.1111/1467-9280.00468] 
Hogg, M. A. (2007). Uncertainty-identity theory. Advances in experimental social psychology, 39, 69–126.
Corneille, O., Klein, O., Lambert, S., & Judd, C. M. (2002). On the role of familiarity with units of measurement in categorical accentuation: Tajfel and Wilkes (1963) revisited and replicated. Psychological Science, 4, 380–383. [ doi: 10.1111/1467-9280.00468]

Hogg, M. A., Meehan, C., & Farquharson, J. (2010). The solace of radicalism: Self-uncertainty and group identification in the face of threat. Journal of Experimental Psychology, 49, 1061-1066.  [doi: 10.1016/j.jesp.2010.05.005] 

Sherman, D. K., Hogg M. A., & Maitner, A. T. (2009). Perceived Polarization: Reconciling Ingroup and Intergroup Perceptions Under Uncertainty. Group Processes & Intergroup Relations, 12(1), 95-109. [doi: 10.1177/1368430208098779]

Spears, R. (2011). Group Identities: The Social Identity Perspective. I Schwartz, S.J., Luyckx, K., & Vignoles, V.L. (Red.). Handbook of identity theory and research, 201-223. New York: Springer.

Tajfel, H., & Turner, J. (1979). An integrative theory of intergroup conflict. I W. G. Austin & S. Worchel (Red.), The social psychology of intergroup relations (pp. 33–48). Monterey, CA: Brooks/Cole. [doi: 10.1016/S0065-2601(05)37005-5 ]

Tajfel, H., & Wilkes, A.L. (1963). Classification and quantitative judgment. British Journal of Psychology, 54, 101–114. [doi: 10.1111/j.2044-8295.1963.tb00865.x]

Viljan att säga: "Inte Alla Män Gör Så"...

När du är rädd, kom ihåg:
Hoppspindlar bär ibland en
vattendroppe som hatt.

En gång i tiden hade jag spindelfobi. Jag vågade inte gå ner i vår källare som barn och även då jag var 30 år gammal kunde jag inte byta proppar själv i huset jag bodde i. När jag ens försökte att ta mig in i pannrummet var det en total blockering, en totalpanik, ett dånande väsen i öronen om akut fara. Psykologiskt och rationellt förstod jag att det fanns ett gap mellan känslorna och verkligheten, men förståelsen kunde inte förändra känslorna. Vad som hjälpte var beteendeterapi, ett långsam vänjning till spindlar. Men varför kände jag så? Det är möjligt att det hände något i min barndom. Kanske jag ärvde min spindelfobi från mamma. Jag minns att hon skrek då en spindel vågat sig upp ur källaren i mitt barndomshem.

I tonåren upphörde jag identifiera mig själv som man. Jag identifierade mig med min mor, men jag såg inget kopplat till manlighet som jag uppskattade utan jag kände bara ett äckel och obehag för allt negativt det inneburit att bli sorterad som "pojke". Däremot känner jag än idag intuitivt att jag inkluderas då ordet "män" används. Jag skall snart försöka förklara varför men låt mig först berätta om den panikreaktion jag känner då ordet "män" används i samma mening som något jag förknippar med giftig manlighet (t.ex. "personligt ansvar" då jag är i behov av emotionellt stöd, eller våld riktat mot mig). För mig påminner denna reaktion om hur jag en gång kände inför spindlar. Det är en känsla av panik, en intuitiv upplevelse av akut fara, en inkommande attack, våld, skam, skuldbeläggande eller utfrysning. Det är en upplevelse jag rationellt förstår är fel men under paniken kan jag inte tänka klart.

När jag hör "män" vill min hjärna avvärja hotet. Den hamnar i ett försvarsläge där jag endast kan fokusera på faran. Förståelse för andemening, att läsa mellan raderna eller sammanhang försvinner, jag triggar endast på de utmärkande orden. Jag använder inte förnuftet utan mina känslor styr. Kan jag gå där ifrån så gör jag det, men blir jag pressad så hamnar jag i en försvarsställning. När jag försvara mig mot hotet jag upplever framstår jag utifrån som oproportionellt aggressiv. Det ser ut som om min aggression kommer från ingenstans för personen som pratade om "män" kanske inte syftade till mig. Ändå är det en reaktion jag inte kan kontrollera då den är rotad i trauman från min barndom.

Så var ifrån kommer denna ängslighet? Min identitet "feminist" föddes inte jag med. Det är en identitet som jag har valt efter efter att ägnat många och långa stunder åt att fundera. Jag har identifierat mig så i över tjugo år nu och kan stå för det. Skolan jag levde upp i var könskategorisk. Den sållade ofta personer enligt kön. Under de nio åren lärde jag mig att "man" eller "pojke" betydde "du". Ordet "man" har jag inte valt att identifiera mig med. Det är något som jag har blivit kallad och ordet har med tvång socialiserats in att höra.  Jag vågade inte säga nej på den tiden. Som konsekvens av de åren så triggar ordet "man" signaler i mitt huvud som säger "lystring, hen talar om dig". Jag är tränad att tänka så och reagera när ordet används, även om jag själv inte identifierar mig med det.

Men det är bara en del av bilden. När jag växte upp så mobbades jag för att jag inte passade in. Jag blev slagen nästan varje dag. Då jag tvingas vara med mina mobbare i t.ex. omklädningsrum och behandlades som "pojke" från vuxenvärlden så lärde jag mig att då jag kategoriseras som "man" riskerar jag våld och utfrysning. Så även om jag identifierar mig mer som kvinna och idag officiellt trätt ut som trans*person så har jag sår från den tiden som inte försvinner. Det finns alltid en rädsla som följer mig. Ett underläggande hot om utfrysning och våld. Till saken är att jag inte ännu bytt namn eller genomgått könskorrigering, så jag ser till det yttre ut som "man". Jag förstår detta lika väl som jag vet att jag är "vit", trots att "vit" inte ingår i min identitet. ... och jag har mött konsekvenser av det i min vardag.

Är detta neutral fakta om "insecure men",
... eller patriarkalt stigma mot osäkerhet?

Jag har levt i feministiska grupper sen 90-talet där många delar mitt agg mot mansidealen. Ofta har det varit enklast att maskera mig med annat namn och annat ansikte. Det blir lättare så. Jag får vara mig själv, jag slipper frågor och kan delta på lika villkor som alla mina vänner. Så länge jag inte går ut eller visar mig (jag har gömt min kropp i största delen av mitt liv). Men när jag t.ex. på facebook och identifieras med födelsenamn och ansikte så har jag mött samma attityder och stereotyper som jag gjorde i skolan, dvs att jag inkluderats när "män" använts i språket. Jag har blivit kallad både "cisman" och "vit kränkt man". Jag kan inte, hur genusmedveten en grupp än är, undvika att bli bemött på samma attribut som jag så många år mobbades för att jag avvek ifrån. När jag ställs inför uttryck som "mäns våld mot kvinnor" så drabbas jag av förvirring. Jag blev slagen som barn för att jag inte passade in i mansidealet. Jag blev slagen av min exsambo. Men "mäns våld mot kvinnor" signalerar mitt huvud som "ditt våld mot kvinnor". Även om jag själv ingår i gruppen "offer för relationsvåld" och blivit slagen av de män som slår, så upplever jag mig utpekad istället. Det är en röst inombords som viskar instinktivt "inte alla män gör så!".

Den ängslighet och ångest jag har kopplat till ordet "män" (man i plural) har påverkat mig genom livet och har styrt vilka grupper jag kan delta i. Jag får ibland hålla mig borta från vissa personer, könande grupper, artiklar eller bloggare som överanvänder ordet "män" och påtvingat mig stereotypen, istället för att se manlighet som en kultur (genus, ideal, ideologi eller en norm) som är påtryckt och tvingande. Att bli kallad "man" för mig är som att bli kallad glasögonorm, tönt, slampa eller neger. Även om de som använder dem inte menar något illa eller upplever ordet som farligt så är det aldrig neutralt för mig. Jag har blivit kallad "man", fallit offer för våld och tvång som inte har varit min önskan eller min vilja. Jag förmodar att andra som levt upp i könskategoriserande miljöer eller blivit misshandlade i anknytning till sådana ord intuitivt kan relatera till det obehag som jag gör.

Nu är jag öppen med att jag är trans*person. Jag identifierar mig inte med "man" alls. Men jag kan anta att cismän som fått lära sig att "man" har med våld, tvång eller andra former av destruktivitet att göra upplever ordet som jag gör. ... och jag vet rikligt med personer som uppfattas som "kvinnor" men som inte vill bli förknippade med stereotyper kopplade till det ordet eller andra kvinnor heller för den delen. Jag antar att säga "inte alla män" eller "inte alla kvinnor" är för många att avvärja sig från stereotyper en själv aldrig identifierat sig själv med.

Judith Butler fick mig inte att sluta trigga,
men fick mig att förstå språkets vikt och
vad det gör med dem som inte känner sig
hemma i hur det används.

Jag har själv reducerat användningen av pluralsorden kvinnor eller män i mitt språk för att försöka undvika att trigga samma känsloreaktioner i andra. Tyvärr hör jag till en minoritet så jag känner att jag inte kan begära av andra att tänka över sitt språk. Cispersoner som stämmer in i kulturella förväntningar på kön och därmed aldrig haft något skäl att ifrågasätta könsstereotyper vet jag om är skapelsens krona. Jag tror de kommer ha svårt att förstå varför så många stör sig på orden "kvinnor" och "män". Men min reaktion är statistiskt avvikande. Därför skäms jag för mina känslor. Mitt nyårslöfte är under 2014 är att sluta "försvara mig". Men medan det finns en terapi för att bota spindelfobi så vet jag inte hur "bli-kallad-mansfobi" kan omprogrammeras. Mitt enda svar just nu som jag kan är att undvika "faran", precis som när jag undvek spindlarna i pannrummet. Jag måste ibland helt enkelt lämna platsen, för min egen och andras skull.